Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Språkrim. Af Åke W:son Munthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRAKRIM.
rimmet eller assonansen, där blott de
betonade vokalerna samklinga enligt typen
2. tak—sal.
Assonans i denna mening, vokalrim,
har aldrig varit använd inom de
germanska folkens konstpoesi såsom af regler
bundet rim. Däremot har assonansen,
som bekant, funnit en ganska vidsträckt
användning såsom regelbundet slutrim i
de romanska folkens poesi och särskildt
i den franska medeltidsdiktningen samt
i den ännu i dag flitigt odlade spanska
och portugisiska romansen. På germansk
botten förekommer emellertid assonansen
ganska ofta i folkvisorna såsom ett
surrogat för det svårare helrimmet:
Och liten Karin tjänte på unga kungens g«rd,
hon lyste som en stjärna bland alla tärnor små —
Här rimmar gård och smà, men icke med
helrim, utan blott med vokalrim, assonans.
Sådana rim äro mycket vanliga i
folkvisan. Likaså i barnrim, ordspråk o. d.
Språkrim af denna art saknas icke
heller, ehuru de icke på långt när äro så
talrika som de allittererande. Se här några
exempel:
till lands och vatten, med varm hand,
klart som dagen, svar på tal, hel och
ren, rent spel, nf och slzt, kif och strid,
skröt och kern, stör och gröf, botten <?pp,
jämt och ständigt, herre på täppan, stört
omöjligt o. d. Likaså i sammansättningar
som t. ex. l?<stigk?m’e, pzctsl«stig,
surmu-len, hängfärdig, läppgäld, döförat o. a.
Rikare blir samklangen genom
assonans, om, utom de betonade, äfven
möjligen följande svagare betonade vokaler
i de båda leden samklinga, såsom fallet
är i: tiga och lida, socker i botten,
h«g-get som stz/cket, ritmmelkitrre,
miiskedun-der o. a. — För öfrigt förekomma ofta
blandformer af allitteration och assonans
t. ex. ba ra bam&t, fattig fan, gamla
galanta, Åögsta Zwnset, komma till korta,
hiit i lite kan, .rmal sak, slag i jaken, ali
världens väg o. d.
105
Om de assonerande vokalerna sluta
de båda leden, som i uttrycket ’sju för
tu’, kommer man till rimmet par
préférence, hvad man i dagligt tal brukar
kalla rim, det s. k. helrimmet enligt typen
3. tak—sak.
Här samklinga de båda ledens
betonade vokaler och därtill hörande följande
konsonanter, om sådana finnas, samt
också, enligt det gängse begreppet,
möjligen följande obetonade stafvelser (taken
—saken). Här för jag emellertid till
helrimmen äfven sådana fall, där följande
obetonade stafvelser icke samklinga (t. ex.
typer som tak—saken, takter—sakta.).
Hithörande språkrim äro t. ex. knall och
fall, handel och vandel, i valet och
kvalet, grina och flina, linka och slinka, don
efter person, ur och skur, huller om
buller, råd och dåd, smått och godt, lock
och pock, många långa år, härs och tvärs,
rätt och slätt, längta och trängta, slänga
och dänga, skälla och smälla etc. — eller
utan samklang mellan följande obetonade
stafvelser: i alla fall, gamla stammen,
sakta i backarna, rackarpack, nippertippa,
pillertrillare, tyckmycken o. a. Som ett
slags ofullkomligt helrim kan man
slutligen betrakta samklang blott mellan
obetonade ändelser som t. ex. dagligen och
stundligen, görande och låtande o. d.
Kommer så det fjärde hufvudslaget af
rim, hvilket man i motsats till allitterationen
eller uddrimmet kan kalla utrim enligt typen
4. tak—sök,
där sålunda samklang förefinnes blott
mellan de på de betonade vokalerna följande
konsonanterna, hvartill kan komma
samklang mellan möjligen följande obetonade
ändelser. Detta rimslag, som ingenstädes
synes ha fått någon vidare användning
i konstpoesien, förekommer emellertid
liksom assonansen mycket ofta i
folkvisan etc. såsom ett surrogat för helrimmet:
Liten Kerstin hon mår som aldra bä.?/,
jag menar, hon lefver i himmelen vi.w/...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
