Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Byggnadsplaner å Helgeandsholmen. En återblick. Af Moritz Rubenson. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYGGNADSPLANER A HELGEANDSHOLMEN. , I 3 I
att på norra och södra sidorna om
byggnaderna skulle reserveras strandgator med den
minsta bredd, byggnadsstadgan för rikets
städer medgifver, och att det skulle stanna vid
en visserligen högst betydlig fyllning åt väster
och sydväst. Nu nödgas man, såsom
planritningen öfver byggnadsplatserna å sid. 128
utvisar, för att genomföra sitt beslut, lägga
den höga byggnaden ett godt stycke längre
österut och därigenom ännu mera bortskymma
den monumentala byggnad, som riksdagen
ur flera synpunkter, ej minst
grannlagen-hetens, borde låta sig angeläget vara att icke
med sitt palats betaga något af den
skönhet, som det dominerande läget är ägnadt att
så väsentligen höja. Strandgatorna skola
af-knappas till 20 fot, och åt fyllningarna måste,
för att det hela skall kunna gå något så när
ihop, gifvas ännu mera afskräckande
dimensioner, såsom läsaren kan inhämta af de å
planritningen å sid. 129 utlagda strandlinjerna.
Ej ens öfver hela den mark, på hvilken man
skall bygga, och det vatten, i hvilket man
måste fylla, ägde riksdagen den rådighet, som
behöfdes. Visserligen har den, som fått
riksdagens ombuds uppdrag att utreda dessa
frågor, trott sig kunna bevisa, att Gamla
Norrbrogatan, denna uråldriga trafikled, kan utan
vidare när som hälst igenläggas, och att den
rådighet öfver Norrström, som för mer än
200 år sedan genom kunglig donation
till-lades staden mot vissa skyldigheter och
därmed följande ansvar gentemot de många,
hvilkas ekonomiska intressen äro i hög grad
beroende på beskaffenheten af Mälarens utlopp,
är af noll och intet värde, så att staten kan
när som hälst för sina ändamål sätta sig i
besittning af strömmen; men mot dessa
oväntade påståenden står en bevisning, på
hvilken afseende måste fästas, och, hvad
vattenförhållandena angår, redan blifvit fäst. Att
staden i ena och andra afseendet har viktiga
intressen att bevaka, innebär naturligtvis icke,
att kommunens myndigheter, såsom i
strids-ifvern tidt och ofta af stadens vedersakare
påståtts, hafva för afsigt att hindra riksdagens
byggnadsföretag, därest beslutet om dem
fastslås. Det ohemula i detta påstående är
uppenbart för den, som besinnar, att
stadsfullmäktiges vägran år 1878 att underkasta
staden några nya uppoffringar för holmens
bebyggande med riksdagshus med eller utan
riksbank såsom annex innebär en, om än tyst,
dock tydlig förklaring, att kommunen ej
kommer att begagna den makt, den kunde hafva
att omöjliggöra byggnadsföretaget.
Säkerligen har det icke ett enda ögonblick fallit
någon medlem af kommunalstyrelsen eller dess
delegationer in att söka sätta en svag
kommuns veto mot den mäktiga riksdagens
byggnadsplaner. Men detta är ett; ett annat är
att kommunens målsmän måste göra gällande
sin rätt att, innan riksdagens ombud tillägna
sig mark, som är i stadens besittning, få
tillfälle att framställa sina villkor för
afträ-dandet.
Det torde numera vara ganska allmänt
erkändt, att det ej var ett lyckligt grepp, då
verkställigheten af besluten om de stora
byggnaderna lades i händerna på de riksdagens
delegationer, som valts med hänsyn till helt
andra egenskaper än dem, som fordras för
utförande af ett sådant uppdrag. Man kan icke
rimligtvis begära, att hos dem skola finnas
tillräckliga insikter och kunskaper i frågan och den
kännedom om och det sinne för omsorgsfullt
iakttagande af laga former i byggnadsärenden,
som utmärka de regeringen underlydande
ämbetsverk, åt hvilka sådana ärenden äro
anförtrodda. Det är därför förklarligt, att
riksdagens ombud med bästa vilja ej förmått att
utföra det dem lämnade uppdrag med den
omsikt, enhet och kraft, som fordrats.
Fullmäktige hafva måst för att böta på denna
brist anlita sakkunnige utom sin krets att
jämte ombud från dem närmast taga verk- .
ställigheten om hand, något som icke
bidragit att befordra ett följdriktigt tillvägagående.
leke hade det, för att välja ett exempel,
kunnat inträffa, om öfverintendentsämbetet
hade fått befattning med bygget, att
ämbetets chef, såsom han gjort och kunnat göra,
då han blott varit tillkallad sakkunnig
medlem af byggnadskommittén, dragit sig tillbaka,
när hans åsikter ej vunnit gehör, och åt
andra krafter öfverlåtit att genomföra ett
företag, i hvars tillkomst och första planläggning
han tagit så liflig del. Så länge han var
medlem af kommittén, trodde man, att
hufvudbyggnaden kunde hållas inom de
före-speglade gränserna. När detta visade sig
ogörligt, måste andra sakkunnige anlitas.
Förbigåendet af det byggnadskunniga
ämbetsverket är så mycket märkligare, som ett
annat förfarande utgjorde en bland
förutsättningarna för konungens 1888 års riksdag
del-gifna förnyade erbjudande att upplåta sina
enskilda egendomar å holmen. Oaktadt
riksdagen såväl i denna punkt som i fråga om
uppförande af två hus i stället för ett och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
