Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
ESAIAS TEGNÉR.
Mohammeds. Enligt arabiska författare
är det dels i Babylon, dels i Egypten,
som konsten har sitt rätta hemland. Så
påstår bl. a. Ibn-Khaldun, som i sina
berömda »Prolegomena» ägnat ett utförligt
kapitel åt es-sihr, trolldomsväsendet, och
som säger sig själf ha varit vittne till
envoüteringsföretag.
Från Egypten hafva vi inhemska
intyg om öfvandet af detta slags magi
redan 1200 år f. Kr. Papyrus Lee,
från Ramses III:s tid, förtäljer om en
besvärjare, som genom »människobilder af
vax med skrift på» öfvat skadliga
konster mot konungens harem. I Papyrus
Rollin finnas andra likartade uppgifter
från samme konungs tid.
Hieroglyfinskrif-ter på Edfu-templets biblioteksvägg visa,
att dylika besvärjelser förekommo bland
egyptierna ännu under Ptoleméernas välde.
Allt detta enligt meddelanden af prof. Piehl.
Från Eufratländerna kunna vi ock
citera hithörande fakta. Bland Ninives
ruiner har man funnit en uråldrig
besvärjelseformel i kilskrift, där »himmelens
ande» och »jordens ande» anropas om
hjälp mot dem som öfva trolldom
medelst bilder.
Den rädsla för onda ögon och
olycks-bringande ord, på hvilken vår tafla i ett
af sina korånspråk hänsyftar, är ett
vanligt drag också i vårt lands folktro. Vi
kunna jämväl i detta fall citera
Hyltén-Cavallius (I. 376, 380).
I Värend råder enligt honom från
urgammal tid den föreställningen, att
vissa människors blick har »onda
tydor». Om någon sådan betraktar en
annans arbete, misslyckas det; om han
ser på ett öppet sår, så läkes det aldrig.
Ar någon afundsjuk på en annan för hans
kreatur, så vantrifvas de, hvarför det t.
ex. har olycka med sig, om någon
främmande falkar på en häst och
öfvermåttan berömmer djuret, utan att få köpa det.
I Tyskland är »der bose Blick»
likaledes mycket fruktad. Och ju mer man
nalkas Medelhafskusten, dess allmännare
finner man denna vidskepelse spridd. I
Italien är den öfverallt gängse. För den
person, som »kastar onda ögon», den
som är hvad neapolitanen kallar un
jet-tatore (af latinets jactator, »kastare»),
går man alltid helst ur vägen. Också hos
grekerna och bland Balkan-folken tror
man på onda ögon — nu, som i
forntiden.
Redan hos Plutarkus finnes ett
försök att filosofiskt tyda det besynnerliga,
men, såsom då ansågs, obestridliga
sakförhållandet. När en blick ur
människoögat kan upptända kärlek, hvarför skulle
den då ej kunna öfva inflytelser också
af annat slag?
Med det onda ögats verkningar
likställer den romerske skalden Catullus
verkningarna af den onda tungan. På
sin Lesbias fråga, hur många kyssar
han egentligen vill hafva för att känna
sig nöjd, svarar han, att kyssarna måste
bli otaliga, så många att
ej en spejande blick dem tälja mäktar,
ej en tiAga med elak trolldom skada.
Carm. 7.11 f. (efter Janzon) jfr 5.12.
Räknandet af lyckans gåfvor innebär
en våda, i så måtto som det ju kan vara
ägnadt att upptända afund. Säkert var
det ursprungligen från denna synpunkt,
sotn också hos judarna det själfbelåtna
räknandet af sådant, som fanns i rikt
mått, ansågs bringa olycka. När David
räknade folket, hemsöktes det med pest.
I vår bibel omtalas själfva det »onda
ögat» flera gånger såsom uttryck för
afundsamhet och såsom innebärande
faror. »Du skall icke äta den mans bröd,
som har ett ondt öga», heter det i Ordspr.
23. 6, enl. grundtexten. När det sedan
till-lägges: »den bit, du ätit, måste du eljest
utspys, kan man ej undgå att påminna sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
