Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.
157
huru den svenska folktron allmänt
skyller på missunnsamhet och onda ögon, om
maten råkar »komma i vrångstrupen».
Hur långt ängslan för de onda
ögonen kan föra en mohammedan, se vi af
en berättelse i Tusen och en natt.
Hjälten i den saga, som handlar om
»Ala-ed-din och talismanen», inneslutes såsom
litet barn i ett underjordiskt rum,
hvilket han ej skall få lämna, förr än
hans uppfostran är slutad och skägg
börjat växa på hans haka. Så rädd är, utan
speciellt skäl, hans fader, att någon olycka
genom onda ögon skall drabba gossen.
Enligt Zoroasters lära var det genom
onda blickar som Ahriman fördärfvade
Ormuzd’s sköna skapelseverk. Så
fram-alstrades — såsom det i Vendidad heter
— »9 sjukdomar och 90 och 900 och
9,000 och 90,000 sjukdomar».
I den fornbabyloniska
besvärjelseurkund, vi ofvan citerat, nämnas blancl
faror, mot hvilka »himla-andens» och
»jord-andens» hjälp åkallas, också
olycksansikten, olycksögon,
olycksmunnar, olyckstungor,
olycksläppar, olycksord.
Mohammeds tro på den afundsamma
blickens demoniska makt har alltså från
urminnes tider delats af snart sagdt alla
folk, som höra inom vår kultursfer. Och
än mer anmärkningsvärdt är, att vi
nästan öfverallt inom detta område finna
ungefär samma hjälpmedel anlitade mot
afundsamhetens faror.
Utom vissa skyddande ordformler
använder mohammedanen i sådant syfte
dels spottningar, dels amuletter
inneslutande mångahanda ämnen, särskildt lök,
alun, salt, dyfvelsträck o. d.; gamla
skosulor och affallna hästskor anses också
vara gagneliga. I Albanien spottar man
och utsäger ordet »lök». Vid Olympia
i Grekland hände det — såsom Kr.
Nyrop berättar i sin intressanta skrift om
»Navnets Magt» — att en dansk filolog
kom in i en stuga, där han såg
familjens yngsta telning leka på golfvet.
»Hvilket vackert barn!» utbrast han
beundrande.
»Spotta på barnet!» var modrens
ängsliga, oförmodade gensvar.
Själf såg Nyrop en annan gång vid
ett likartadt tillfälle en bulgarisk fader
söka sitt skydd i den missfirmliga
åtbörd, som italienaren betecknar med
uttrycket far la fica, fransmannen med
faire la figue — just samma
knytning af handen, som redan Ovidius på
kejsar Augusti tid omtalar för dess
magiskt skyddande kraft:
Fingrarna knyter han hop, med tummen stucken
emellan;
nattens spöken då ej drista att korsa hans väg.
Fast. 5. 433 f.
La flca är fortfarande bland nutidens
italienare en flitigt använd åtbörd. Man
påstår, att Viktor Emanuel under slaget
vid Solferino troget höll sin ena hand
hopsluten i jica-iovm. för att så skydda
sin armé. Mången Rom-farare från Pio
nonos tid erinrar sig säkert, hurusom, när
påfven nalkades, romarnas händer
brukade förstulet knyta sig till denna gest
eller till den därmed likställda, äfvenledes
mycket vanvördiga åtbörd, som kallas
»hornen», le corna. Den fromsinte och
vördade gubben var nämligen fruktad som
en farlig jettatore-, äfven de bästa
människor anses stundom ha fått
olycksbrin-gande ögon på sin lott. En italienare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
