Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ESAIAS TEGNÉR.
hammedanska länder stå ännu
mångenstädes stenkummel, rudjüm, vid vägen,
åt hvilka hvarje rättrogen vandringsman
hembär sin hedniska tribut. Prof.
Almkvist såg i Moabs land, öster om Jordan,
beduinerna med skygga blickar och
af-värjande åtbörder kasta sina stenar på
dylika rösen. Man antager att mördade
eller vådligt omkomna personer ligga
begrafna under dem.
Otn en motsvarande nordisk folksed
skrifver Hyltén-Cavallius följande (I. 486
f.): »På ställen invid vägarne, der någon
vådligen omkommit, och der man
således fruktat att den döde, såsom en oren
gast eller gengångare, skulle bry och
förvilla vägfarande, har folket i många
svenska landsorter ända till vår tid
brukat offra. — —- Offret består deri, att
man på dylika ställen kastar någonting,
vare sig en ris-qvist, en sten, eller ock
(i Vestmanland) en penning. — —
Nästan öfverallt, der dessa bål, vårdar,
högar eller kummel förekomma, bibehåller
sig ock den folktron, att man offrar, för
att dödingen eller gasten icke må göra
en något ondt, då man färdas vägen fram.»
Hos Rääf (Saml. I. 90) finna vi
liknande uppgifter om stenrösen i Ydre
härad, uppkastade och alltjämt påökade
såsom »försoningsoffer åt de aflidnes andar».
F. Liebrecht har i sin skrift »Zur
Volkskunde» ägnat en särskild
undersökning åt »Die geworfenen Steine» och
från skilda länder samlat en mängd
uppgifter, af hvilka framgår, att den här
omtalade seden är vida utbredd.
Ytterligare fakta om samma ämne meddelar
Richard Andree i sina »Ethnographische
Parallelen». Knappast något land i
Europa är i dessa redogörelser
orepresenteradt. Till och med på en judisk
kyrkogård — den gamla i Prag — har den
hedniska seden trängt sig in. Ingen
rättsinnig jude underlåter, enligt Andree, att
där offra sin stenskärfva åt den döde.
I vissa trakter har stenkastningen
uppfattats som ett uttryck för afsky, på
andra orter ser man däri tvärtom en
hyllning åt den bortgångne, hvars graf man
önskar göra så ståtlig som möjligt. Det
är lätt att finna, huru de motsatta
åskådningarna ytterst löpa tillsamman:
sten-offren tjäna i båda fallen egentligen syftet
att skaffa, den döde ro i grafven, zAX
jord-fästa honom, så att han ej »går igen»
och bereder ofärd. Öfver stenkumlet
kunde sättas samma
Diis manibus
som vi läsa på romarnas grafvårdar.
Det är sant, att likartade stenoffer
finnas omtalade från världstrakter så
aflägsna frän vår, att man knappast inser
möjligheten af ett historiskt sammanhang.
Vissa af Amerikas indianstammar påstås
t. ex. ha offrat stenar åt sina döda,
redan innan de kunnat lära sådant af
européerna. Motsvarande anmärkning kan
göras beträffande vissa andra i denna
uppsats omnämnda folkseder och
folkmeningar. Moderna etnografer äro i
sådana fall böjda att antingen skrifva
överensstämmelserna uteslutande på
tillfällighetens räkning eller ock söka
förklaringen däri att människonaturen, såsom
öfverallt väsentligen densamma, lätt kan pä
skilda håll skapa sig analoga uttryck.
Bestridas må ej, att »etnografiska
paralleller» finnas, för hvilka dessa senare
förklaringsgrunder äro de enda möjliga.
Men å andra sidan, om man inom ett
sammanhängande geografiskt område ser
en och samma företeelse öfverallt uppträda,
och denna företeelse därtill är af mera
komplicerad eller underlig beskaffenhet, så är
det utan tvifvel naturligast att söka
förklaringen i ett historiskt sammanhang,
som en gång bestått, låt vara att detta
sammanhang måste förläggas till urtider,
gömda bortom ali känd historia. Mer
och mer ådagalägger ju fornforskningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
