Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder - Om våren. Af Ebba Falkenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.
161
att i förhistorisk tid samfärdsel och
idéutbyte ägt rum i långt större omfattning,
än man hittills varit benägen att tro.
Från det sydliga Arabien — där A.
v. Wrede såg icke mindre än 17 på
omnämndt sätt uppkomna dödmanskummel
samlade inom ett inskränkt område —
ända hit till Skandinavien, ända upp till
Island, kunna vi följa stenofferkulten
såsom en oafbrutet fortlöpande kedja.
Vi våga då tro, att de stenar, om
hvilka vår tafla närmast talar, de som
profetens hand invid Mecka slungade mot
den fruktade Scheitån, andligen sedt
äro sprängda ur samma block som de
skärfvor, hvilka än i dag här och hvar
hopas till kummel i skuggan af nordiska
granar.
Kristendom, judendom, islàm — tre
världshistoriska religioner —- hafva alla
spirat upp på semitisk mark. I samma
jordmån grodde säkert också fröna till många
af de magiska läror och »förvetna konster»,
som sedan gjort sin rund kring Europa
och nu ses bryta sig en väg också in i
Afrikas fjärmaste afbygder.
Vidskepelse och religion äro ju på
sitt sätt frukter af samma träd — den
senare en mera mogen och
vederkvickande, den förra en stackars kart,
mask-stungen och förkrympt.
Det är, som vi se, rätt märkvärdiga
kapitel ur historien om idéernas vandring
från folk till folk, som vår besvärjelsetafla
vill bringa i erinran hos oss.
Om våren.
Ifrån nyspruckna blad, ifrån blommande lönn
smyger doften med vårvindens fläkt,
som i yrande lek drar en krusning pä sjön
och strör snö uti häggarnes dräkt.
Det är sol, det är ljus, det är brusande lif,
det är vaknande kraft i hvar vrå!
Hör, hur starpappa själf gnabb as smått med sitt vif,
men se’n kvittra de båda ändå!
Se, hur humlor och bin surra muntert omkring,
och hur ekorrar skutta i lund’,
och hur myrorna små göra platt ingenting,
men ha brådtom hvar eviga stund!
Själfva björken står grön; den är fåfäng, månntro,
åt sin härliga, nyväckta prakt;
och se, bäcken tar språng utan rast eller ro,
men vid stranden stå vårblommor vakt!
Öfver hage och äng motas kossorna ut
med en klingande bjällra om hals,
och så vallas de fram under hojtande tjut,
och så veta de vägen ej alis.
Med sin halsduk på sned och med luggen i vind’
springer vallflickan andfådd och varm;
hon är barfota blott, hon är solbränd om kind,
hon är fattig och trasig och arm.
Hon är lycklig ändå — hon är sprittande glad. . .
Herre Gud, hon har fått sig en vän,
och han väntar i kväll. Låt det bära åstad,
så få kritterna sköta sig se’n!
Där, med dinglande ben öfver stättan så hög,
hon sin gosse i afvaktan ser,
och går samtalet klent, och är tonen väl trög,
så få blickarne tala dess mer.
Slutna hårdt till hvarann gå de gångstigen fram,
hvem vet där, om hvarandra de kysst?
Se, hur skogen står tät, bara stam invid stam,
och därinne är drömmande tyst!
Det är lif, det är ljus, det är brusande vår,
det är vaknande kraft i hvar vrå . . .
ned bland skyar i blod snart dock solskifvan går,
tills i morgon så mulnar det på.
Ebba Falkenberg.
Ord och bild, j:dje årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
