- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tredje årgången. 1894 /
249

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett blad ur Sveriges kulturhistoria. Af Claes Annerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett blad ur sveriges kulturhistoria.

249

börjar väga vida mindre än grefve- och
friherrevärdigheten, hvilket är helt
naturligt, då man erinrar sig, att med den
senare följde en furstlig förläning och stora
företrädesrättigheter. Härpå finnas
talrika bevis, af hvilka jag vill anföra ett.
När riksdrotsen grefve Magnus Brahes
änka Helena Bjelke fattat tycke för
riksrådet och öfverståthållare!! Klas Fleming,
uttalade sig hennes svärson Jakob De la
Gardie starkt mot saken och föreställde
henne, i hvilken heder hennes aflidne make,
rikets förste grefve och förnämste man
näst konungen, hade satt henne; kunde
lion detta förgäta och träda tillbaka från
sin höga plats, stode det ej att hjälpa,
men hon finge bereda sig på, att ingen
grefvinna längre lämnade henne försteget.
Ej mindre betecknande är, att Johan Skytte,
som dock från samhällets lägsta
trappsteg genom egen duglighet arbetat sig
upp till rådsämbetet och
friherrevärdigheten, så lefde sig i den nya
åskådningen, att han skref, det han ej kunde tro,
att någon skulle finnas nog äreförgäten
att vilja inskränka grefve- och
friherre-ståndets härligheter, så mycket mera
som af skriftens ord det ju vore klart,
att inrättningen ingalunda misshagade den
allsmäktige Guden. — Dessa stormän
betraktade sig som jämnbördige med tyska
furstar, och mer än en har ock gjort
anspråk på att blifva med ett tyskt
furstendöme belänad.

Om dessa stormäns rikedom och
praktfulla lefnadssätt vittna än i dag de stolta
slott, som de lämnat efter sig. Den som
en gång sett Skokloster, Leckö, ruinerna
af Visingsborg, kan ej undgå att genast
se, hvilken rikedom som måste varit
samlad i deras händer, som hade råd att
låta uppbygga dessa väldiga slott, och
där föra ett så godt som furstligt lif. De
flesta läto ju ock dessutom åt sig
uppföra ståtliga palats i hufvudstaden. Man
häpnar, då man betänker, att De la Gardie

förutom Leckö i Vestergötland, äfven
innehade en mängd andra mer och
mindre slottslika säterier, såsom Venngarn,
Ekholmen, Runsa, Axholm, Arnö, och
att han, ej nöjd med slotten Karlberg och
Ulriksdal utanför Stockholm, lät i
Kungsträdgården uppföra ett palats, åt hvilket
den beundrande samtiden gaf namnet
»Makalös». Hvilken furstlig ståt som af
dessa stormän utvecklades, känner man
af Fryxells lifliga beskrifning af Per
Brahes vistelse å Visingsö. Begäret att lysa
genom mängden af silfver och genom
kostbara smycken gick i stigande. Ebba
Brahe efterlemnade guld och silfver till
ett värde af 180,000 kronor, hennes
svärdotter, »den sköna grefvinnan» Ebba
Sparre ungefär lika mycket, och bland
hennes smycken fanns ett halsband af
orientaliska pärlor värderadt till 24,000
kronor, ett diamantsmycke till 29,000
etc. Under sådana förhållanden finner
man det nästan billigt, att Jakob De la
Gardies begrafning ej kostade mer än
110,000 kronor.

Öfverflödet i mat och dryck kunde
knappast blifva större, hvad den
kvantitativa åtgången angick. Redan Gustaf
Adolfs matordning af 1623 föreskref 30
rätter på middagsbordet. Dessa
anrättningar, af hvilka 3 voro soppor, 5 fisk
och 10 kötträtter, serverades i tre s. k.
omgångar med tio rätter i hvar; den
sista omgången bestod mest i konfekt
och bakverk, som tiden högeligen älskade.
Vi skulle sannolikt funnit väl liten
omväxling i anrättningen, sannolikt
högeligen förvånats öfver att af grönsaker
knappast finna något annat än rofvor, men
ock gladt öfverraskats af att se, det ostron
ej voro en okänd läckerhet. Om
aptitens grundlighet vittnar, att den supé,
som serverades, var anrättad i samma
väldiga omfång. En dylik matordning
var ej förbehållen det kungliga bordet
ensamt; vid de stores festligheter gick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:25:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free