Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En Mikaëlidag i Norrbotten. Af Richard Melander. Efter anteckningar af Oscar Keen. Med 11 bilder af Oscar Keen - Kungahällas fall. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ex j1ikaëlidag i norrbotten
291
Allt var så tyst omkring dem. Och
männen talade knappt ett ord, då de
lämnade stället. —
Men i tingshuset hölls nu
slutransak-ning med Brogren. Så många som
salen kunde rymma, hade trängt sig
tillsammans där inne. Den anklagade stod
iförd fotbojor och såg oafvändt mot
golfvet. Domaren, en ung notarie,
uppmanade honom att försöka se folk i ögonen.
»Erkänn som en hel karl, Brogren»,
sade han; »vi ha tillräckligt med vittnen
mot er.»
Men Brogren teg. Han visste
ingenting om knifhugget.
»Nå», sade domaren, »känner ni igen
den här knifven?»
Som den anklagade fick se hvad
domaren höll upp för honom, blef han
nästan violett i ansiktet och stirrade som
en hypnotiserad på mordvapnet.
»Det ä’ inte — min — knif», sade
han slutligen med en röst, som knappt
kunde uppfattas af de närmast stående.
De tio vittnena aflade sina vittnes-
mål. Man fick nu veta åtskilligt om
Brogren. Han hade varit dömd för
knif-skäring, skötte torpet illa och hade
alltid haft svårt att fa tjänst hos bolagen,
emedan han var känd för sitt vilda lynne.
Han hade hustru och fem söner, af hvilka
ett par tycktes vilja gå i fadrens fotspår.
Slutligen afgaf den anklagade en half
bekännelse. Vittnesmålen voro
emellertid tillräckligt bevisande. Domen föll.
Utan att höja blicken från golfvet
mumlade mördaren för sig själf:
»Sju år — sju år —- för en oskyldig —».
Kungahällas fall.
Af Selma Lagerlöf.
^bBfill Kungahällas olycksdömda stad
ha Vendens härar kommit. Husen brinna.
En enda eldflod är den långa gatan.
I fiendernas väld är allting fallet.
Och ned till bryggorna, där Venderskeppen
till affiird rustas, föras gods och fångar.
Då stadens män och kvinnor drifvas fram
som fångar öfver dessa långa bryggor,
■där foten slinter uti lefradt blod,
där brutna svärd och högar utaf lik
påminna dem om nederlagets nesa,
och där de se sitt bohag, allt de älskat
uppstapladt för att fraktas bort med skeppen,
då dessa arma mänskor, som nu ryckas
från hem och lycka bort till usel träldom,
där tåga fram, upplyfta de sin blick
till Anders präst, som, äfven han en fånge,
står högt på Venderkungens eget skepp.
Den gamle prästen står i skeppets stam
och möter alla blickar, suger till sig
ali gräslighet af vrede och förtviflan,
som bor i dessa usla fångars hjärtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
