Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Skansens djurvärld. Af Paul Rosenius. Med 9 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från skansens djurvärld.
2 67
Björnar.
Längre in i skogen, där det evigt
grönskande blåbärsriset skjuter nya
knoppar under skymmande furor, är har ames
hemvist. Midt ibland dem tronar en svart
individ, kroppen orörligt tryckt efter
marken, hufvudet tillbakadraget på ryggen,
öronen nedliggande och ögonen liksom
stelnade i förskräckelse. Han liknar en
sfinx, men en sfinx, som när som helst
kan rusa upp och lägga i väg på lätta
fötter. Här och där i de små granarne
inom buren ha fastnat tappar af
härarnes hvita vinterull, och man ser den bruna
sommardrägten titta fram ur det hvita
och grå.
Ej långt därifrån ha vi uttrarne.
Deras skötare kommer just för att fylla
deras träkista med vatten. De två äldre
djuren komma fram ur grytet, ormande
sig fram med buken tätt vid marken,
vändande på hufvudena och spejande med
sina små oroliga fiskögon. De gå i
bassängen och konstatera med hörbar
förnöjelse huru vattnet stiger. Det tredje
djuret i sällskapet, som är yngre, håller
sig på afstånd, fnysande och gnällande
af otålighet; den stackaren måste vänta
tills de äldre badat. Då och då vågar
han sig fram för att se efter, om ej de
äldre äro färdiga, han reser sig upp mot
kistan och sticker det lilla ormlika huf-
vudet öfver randen, spejande efter de i
vattnet ringlande kropparne. Dessa märka
honom, och ett vresigt gnäll kommer
honom att hastigt retirera. De gamle gå
upp och promenera ett slag på badet,
hvarvid den unge kastar sig i och
simmar omkring, alltjämt sneglande efter de
möjligen återvändande gamle. Komma
de, ber han så vackert; nej, de äro
obevekliga; då försöker han ilsket opponera
sig, hvarvid de gamla dyka ned
samtidigt med att den stackars ynglingen
kilar upp för motsatta hörnet och ger sig
i väg. »Hvar och en är herre öfver sin
stackare.»
Sä äro vi hos fåglarne. Där finns den
nobla pilgrimsfalken med en
sommaraftons djupa, veka glans i sina mörka
ögon; tornfalkarne med sitt fina, gälla
skri; fiskljusen, vår lilla sjöörn, med vildt
lysande ljusgul iris; ormvråkarne,
duf-hökarne med sårig näbbrot efter
vanvettiga anfall på burens galler. Där ha vi
ufvarne, de stora bergufvarne. De sitta
på spetsarne af sitt stenkummel och på
furornas högsta grenar. För vinden
fladdrar deras yppiga fjäderskrud och deras
snedt utstående fjäderplymer. Vanligen
blunda de; de få då ett bistert och
hotfullt utseende, fullt af sublimt förakt för
ali världen. Ibland lyfter sig ett
ögonlock och en mördande blick sändes ut
från ett blodfärgadt öga bort mot en
Pilgrimsfalkar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
