Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Skansens djurvärld. Af Paul Rosenius. Med 9 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 66
paul rosenius.
Fjällugglor.
punkt, därifrån något ljud väckt deras
uppmärksamhet. Stundom ljuda från
deras flock döfva och djupa, flåsande
flöjttoner, men här, i dagsljuset, ha de ej
den klang som i vildmarkernas djup
under ruskiga höstnätter.
Strax invid dem bor deras hvit- och
svartspräckliga frände från höga norden
— fjällugglan, sträft hvitskäggig som ett
bergatroll. Kommer man henne nära,
öppnar hon långsamt sitt vida svalg och
hväser, och två trotsiga klara ögonglober
öppna sitt kalla cljup, där en svafvelgul
iris omfattar den svartaste pupill.
En klunkande baston förkunnar
korpens tillvaro. Det är de mörka sagornas
blåsvarta fågel, den gamle Odins svala,
som följde tätt vid gudens lockar, där
han i natten red fram öfver fradgande
vågor. Det är slagfältens osviklige gäst,
som sänker sin väldiga svarta näbb i.
kallnande kött och blod. Nu sitter han
fredlig på sin gren, men ögat blinkar
hemlighetsfullt som om det visste
fördolda ting.
Bredvid honom bo hans mera
låg-ättade släktingar kråkorna. De äro väl
af alla Skansens djur de, som på
lyckligaste sättet satt sig in i sina onaturliga
förhållanden. När jag här om dagen stod
framför dem under det de med ett
afundsvärdt godt gemyt sysslade med alla
möjliga obetydligheter, förtroligt satte sig
på burens ståltrådsnät och plockade på
föremål jag räckte dem, hyste jag inte
tvifvel om att jag . -hade för mig en
lifskraftig, oförgänglig ras. Detta är icke
själsstyrkan, som bär motgångarne med
öfverlägset trots, dessa djur äro brackorna
inom fågelvärlden, som ingenting sätta
högt utom lifvet och maten och aldrig
bli sentimentala. Jag måste, när jag
lämnade dem, taga af hatten för dessa glada
kälkborgare, som så triumferande säkert
förstå lifvets stora konst, anpassningen.
Annu en medlem af kråkfamiljen,
kajan, se vi här. Hon är ensam, stackars
djur, och hennes hvitringade öga blickar
helt melankoliskt. Jag skulle nästan tro, att
denna fågel är religiös eller åtminstone
har anlag för vidskepelse. Sådant där
går inte så lätt bort, när det ligger i
blodet. Kyrktorn och skorstenar kunna nog
lämna intensiva intryck.
När jag kommer till örnarne, blir jag
själf sentimental. Där ha vi hafsörnarne
med sitt vattentråg till haf och
kungsörnarne med sitt stenkummel i stället för
»de høje Fjelde». Högst uppe i den
väldiga buren sitta två gamla örnar. I
hjässans guldgula fjädrar ha burens galler
satt blodiga märken. De blicka uppåt
mot det blånande himlahvalfvet. De fria
skaror, som tåga bort och vända hem
med höst och vår, dem räkna de med
Korp och kråkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
