Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kvaddan. Bidrag till de »kloka» käringarnes historia. Af Henrik Wranér. Med 3 teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
henrik wranér.
— Den kloka käringen i Fåraberga
— har du inte hört talas om den?
— Har aldrig i lifvet hört talas om
nå’n käring, som varit klok — utom er,
svärmor, när ni gifte bort Amanda med mig.
Gumman skrattade så godt.
— Ähja, dummare käringskrå finns
nog än jag.
— Men att svärmor verkligen tror på
kloka — det hade jag aldrig tänkt mig.
— Hm. Har du aldrig hört det gamla
ordstäfvet: »Det finns inga så galna som
går i fullbordan — bara sorg och
grämelse!
— Seså, gråt nu inte, mor lilla: han
tar sig nog — i dag bet han mig i fingret.
Inte har svärmor sökt den där Kvaddan
för något af barnen?
— Jo gu, har jag så — d. v. s. far
ovetande. Amanda hade fått »etter» i
den ena tummen, när hon var en tie år
gammal. Hon var med nere vid ån en dag vi
klappade kläder och stod där och blaskade
i det kalla vattnet. Så svullnade både
förståndiga fruntimmer, när de bli tosiga?»
Det far du nog pröfva på, om du får lefva!
— Tror svärfar det? Nå, hvad säger
du, Amanda?
— Jag säger ingenting. Nog vet du,
Sven, att jag inte är vidskeplig af mig,
men ser du — pojkstackaren täres bort.
Ingen kan säga hvaraf, och jag säger
rent ut, att det skulle göra mig
detsamma, hvem som kurerade honom, bara
han toge sig. Det är rysligt att se det
lilla lifvet plågas •— så som vi ha längtat
efter honom. De fyra första åren vi voro
gifta var en lång tid. Och när så hoppet
tumme och hand och arm: tösen gaf sig
som hon skulle gett upp andan, och den,
som en natt snek sig åstad till Kvaddan,
det var jag. Hon ordinerade, jag sprang
hem, och en timme efter var tösen klar.
Hade jag inte gått dit, hade du varit
énke-man i dag, Sven, kanske. Ja, tänk på det, du!
— Det vete tjyfvingen, och inte hade
han då varit det efter Amanda, om hon
dött tie år gammal, mor! Nu pratar du
i nattmössan! sa’ gubben.
— Jaja! Det förstås — nog
begriper ni hvad jag mente, fast du alltid ska
göra dig så kvick, far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
