Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kvaddan. Bidrag till de »kloka» käringarnes historia. Af Henrik Wranér. Med 3 teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvaddan.
275
— Hvad ordinerade hon?
— Jag skulle sticka tösens finger ner
i kokhett vatten och hålla den där,
medan jag räknade till fem. Det gjorde jag
— ja, jag räknade ju så fort jag orkade,
för jag var rädd fingret skulle bli kokt.
— Hm. »Ondt med värre botas kan!»
— Och Kvaddan är inte nå’n
trollkäring som läser Herrans bön baklänges
eller har skrifvit något blodskontrakt och
satt i nå’n kyrkodörr för att få någon
hemlig makt utaf fan. Utan hon bara
känner lite huskurer: naturen har många
hemligheter, som äro de fåkunnige
uppenbarade, men fördolda för de visa och
förnumstiga.
— De få kunnige, ja! Du slår
hufvudet på spiken, när du vill, mor!
Nu började det öfriga
kyrkogångsgilles-folket spetsa öronen och flytta sig närmare.
— För min del, sa’ skollärarens gamla
syster, så vet jag både hvad Guds och
Sveriges lag säger om signeri, så jag
skulle aldrig vända mig till nå’n klok om
det gälde aldrig det på jorden. »Klokt»
folk ä inte Guds barn.
— Hm, du! sa’ skolläraren. Du har
aldrig hållit nå’n kär och aldrig haft
hjärteängslan för hvarken man eller barn,
bror eller mor. Du vet inte hvad det
vill säga att sitta och vänta dödens
annalkande. Men när du själf låg där i
fjor och flämtade efter andan, så frågte
du inte efter, om doktorn var Guds barn,
du. Eller] hur många kreatur och
människor han fläskat i, innan han fick sin
lärdom. Hvar och en dömmer på sitt
vis. För resten rekommenderar jag inte
»Kvaddan». En och annan, som vänder
sig till henne, blir frisk, men det är nog
mest tron, som gör det. Att tron
frälsar, är sant på många vis.
—" Jag" vet nu åtminstone, sa
skollärarens hustru, att hon kan stämma blod.
■— Det är nu inte så underligt, mor,
sa’ skolläraren. Hon är min lif så hisk-
lig att se på, så blodet kan stanna i en
för mindre. Det är inte för ro skull de
kalla henne för »Kvaddan»: med sin breda
mun, som räcker nästan opp till öronen,
sina stora, glasartade ögon och den lilla,
hopklämda figuren och den jordsvarta
hyn liknar hon verkligen en padda.
— Det kan vara, sa’ hans hustru. Men
när min gamla mor för ett par, tre år
se’n fick det förfasliga näsblodet, som
varade i ett helt dygn, och som ingen kunde
stoppa, fast där till slut var två doktorer
och de stucko strumpstickor med
bomullstussar upp genom näsborrarne på
henne, så skickade jag efter »Kvaddan».
Hon kom på natten, jag smugglade henne
in i stugan till sängen, och så fort hon
hade strukit med händerna på mors
ansikte, stannade blodet. Det är dagsens
sanning — jag såg det själf.
— Hon har kanske någon sådan där
magnetisk eller hypnotisk förmåga, som
där skrifs om nu för tiden så mycket!
sa’ skolläraren.
Och är det så det kan roa er, så skall
jag tala om ett besök, som jag gjorde
för många år se’n hos »Kvaddan» —
mest på spektakel, för jag var bara en
ung spelevink på den tiden. Annars hade
jag till ärende, att jag skulle fråga bot
för fars ryggvärk, som var rent eländig,
så gubben gnolade natt och dag.
När jag kom dit, höllo flera skjutsar
på gården, och en hel bunke sjuklingar
sutto utanför förstudörren, ombundna och
oppsvullna, gräsliga att skåda. Jag hade
lånt Ola Skräddares kläder; mina egna
voro sydda i sta’n, så jag var rädd, hon
skulle tro mig vara en kronans
tjänsteman, som ville lura ut henne och få henne
pliktfälld. Och så hade jag, som är ljus
som en lintott i håret, svärtat det med
kimrök och dricka, så jag såg ut som
en tattare.
Jag slog mig strax i slang med dem,
som väntade, sporde efter deras skavan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
