Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
011 INDIVIDUALISMEN HOS TOLSTOI. 325
gelse. Och dock, sedan vingarne vuxit ut
på henne, finnes hos henne äfven begäret att
flyga, och så drömmer hon om att hon skall
göra det — i ett kommande lif.
Här syneso Tolstoi inveckla sig i flere
motsägelser. A ena sidan uttalar han en
absolut förkastelsedom öfver hela den sociala
lifsuppfattningen, å andra sidan synes han
erkänna, att den spelat en betydelsefull, ja
nödvändig roll i den mänskliga utvecklingen. Men
tankegången är den, att denna lifsform, den
sociala, hade sitt berättigande, så länge
mänskligheten ännu icke var i besittning af en
annan, högre lifsuppfattning, men i och med
det ögonblick, som en sådan delgifvits henne,
upphörde dess berättigande, blef dess princip
en tillbakahållande, hämmande, i stället för
framåtdrifvande kraft. Denna högre
lifsuppfattning gafs af kristendomen, hvilken därmed
införde ett fullständigt nytt element i
mänsklighetens lif. Här synes han åter motsäga
sig, i det han å andra sidan framhåller, att
den kristna uppfattningen icke är en
förvärfvad utan en ursprunglig bestämning hos den
mänskliga naturen, uttrycket af människans
själfva grundväsende. Hans mening torde
bäst kunna uttryckas genom en bild. På
samma sätt som fjärilns förmögenheter finnas
hos larven och puppan, ehuru outvecklade,
bundna, så finnes äfven det, som Tolstoi
kallar den gudomliga naturen, ursprungligen
nedlagdt hos människorna, ehuru det först med
kristendomen kommer till medvetande om sig
själft.
Alltså: den negativa sidan af Tolstojs
reformatoriska skriftställarskap utgöres af en
till grunden gående, radikal kritik af de
sociala samhällsformerna, — och en kritik, som
icke är riktad mot dem,< sådana de äro, utan
mot att de äro. Han vill icke förändra dem,
han vill, att de fullständigt skola försvinna.
Hvad han opponerar sig emot, i hvilka
former det än uppträder, är samhällstvånget:
det religiösa, det legala, det ekonomiska, det
administrativa tvånget, allt det som kringskär
människans frihet och lägger band på hennes
själfbestämningsrätt. Men i detta tvång ligger
just samhällets princip; därför måste
samhället bort.
Om man af denna Tolstoiska
samhällskritik skulle försöka sluta sig till hans
positiva ideal, skulle man väl komma till den
slutsatsen, att detta vore ett ideal af oinskränkt
individuel frihet, att han gent emot
samhällets oberättigade intrång skulle proklamera
personlighetens absoluta rätt att göra sig
gällande. Detta är dock endast till en viss grad
fallet; — Tolstoi gör inskränkningar i den
individuela friheten och måste göra det. Ett
lif med frigörande af alla de drifter, som,
stundom hämmade, stundom sanktionerade af
lagarne, göra sig gällande i det nuvarande
samhället, förvärfsbegäret, härsklystnaden,
njutningslystnaden, könsdriften, — ett sådant lif
skulle endast blifva ett lössläppt, i stället för
ett systematiskt allas krig mot alla, och genom
de starkares öfvertag skulle det snart ånyo
intvingas i ett samhälles tvångströja. Men
hvad Tolstoi eftersträfvar och tror på är
möjligheten af allas lycka och frihet, eller
rättare sagdt, han tror på möjligheten af
att vi kunna komma in på en väg, som
närmar oss detta mål, i stället för att vi
nu äro inne på en väg, som aflägsnar oss
ifrån det. I stället för det yttre
samhällstvånget, som icke blott är kraftlöst utan
äfven fördärfbringande, vill han sätta den
kristna lärans morallagar, hvilka, därför att
de äro öfverensstämmande med det
mänskliga förnuftet, icke inkräkta på friheten i detta
ords verkliga mening. Han vill icke göra
inskränkningar på friheten, men han vill
inskränka själfva begreppet frihet. Friheten
består icke i att följa alla våra drifter, utan
friheten består i att så vidt möjligt bringa
våra handlingar i öfverensstämmelse med vårt
förnuft, vår nedärfda eller förvärfda
uppfattning af det goda och rätta. Dessa drifter
och de handlingar, som följa af dem, äro icke
längre uttryck af den fria viljan hos en
människa, som är i besittning af — låt vara blott
den nutida genomsnittsmoralen; de äro henne
snarare påtvungna af det samhälle, i hvilket
hon lefver, och som är byggdt på ett
förgånget utvecklingsstadiums moral. För hvar gång
hon gifver sig i deras våld, binder hon sitt
förnuft och därmed äfven sin frihet, den
andliga frihet, som är den vi först och främst
böra sträfva efter, men då hon söker
iakttaga de kristna sedelagarne, lefver hon i
öfverensstämmelse med sitt förnuft och frigör
och utvecklar i och med det samma sin
personlighet.
Låt oss då försöka draga upp gränserna
för denna personlighet, sådan som Tolstoi
tänker sig den. De angifvas af de förbud,
hvilka finnas uttalade i Kristi bergspredikan:
du skall icke hafva några bekymmer för
morgondagen, du skall icke idka skörlefnad, du
skall icke återgälda ondt med ondt. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
