Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
TOR HEDBERG.
förbud åsyfta att frigöra människan från alla
de sinnliga drifter och begär, hvilkas
herravälde betyder stridens och splitets herravälde
på jorden. Man har med anledning af
Tolstojs ståndpunkt i detta fall beskyllt honom
för att hylla ett asketiskt ideal; jag tror, att
man härvidlag mera fäst sig vid öfverdriften
i enskilda uttryck än vid andemeningen i det
hela. Tolstois ideal är väl snarare i
öfverensstämmelse med det kristna, ett arkadiskt;
han fördömer icke njutandet af denna
världens goda, men han fördömer sträfvandet
efter det. Han anser, att det finnes
tillräckligt af existens- och njutningsmedel för att
hvar och en skall få sin beskärda del, om
blott icke begäret efter dessa är så starkt,
att någon eller några eftersträfva mer än hvad
de behöfva och kunna njuta. Det är mot
öfvermättnaden han opponerar sig, icke mot
mättnaden. Olyckan är, att människans vilja
i så hög grad, ofta nästan uteslutande riktats på
detta sinnliga område. Låt viljan riktas på ett
annat område, och detta, som vi nu kämpa om
som glupande ulfvar, skall af sig själft komma
oss till del. »Söker först efter Guds rike
och hvad det tillhör, och allt det andra skall
af sig själft falla eder till».
Således: personlighetssträfvandet är för
Tolstoi ett sträfvande efter att frigöra sig från
sinnevärldens öfvermäktiga inflytande på tanke,
känsla och vilja och höja sig till en allt
renare och renare andlighet. Men hvad blir
då i själfva verket denna personlighets
innehåll ?
Gud, svarar Tolstoi, kärleken till Gud
och i och med det samma kärleken till allt
skapadt. Det är här som jag anser, att
Tolstoi ikläder sin verkliga tanke en mystiskt
religiös form och att denna tanke — mindre
mystiskt — skulle kunna formuleras sålunda:
personlighetens innehåll är dess eget inre eller
andliga lif, utvecklande sig i kraft af sina egna
inneboende möjligheter och genom en allt
mera omfattande beröring med yttervärlden,
men denna beröring förmedlad af tanken och
de intellektuela förmögenheterna, icke af de
kroppsliga drifterna och begären.
Eller, med andra ord: jag anser, att
grundtanken i det, som Tolstoi kallar »den
gudomliga lifsuppfattningen», är en individualism af
rent intellektuel art, hvars begränsningar och
särtecken angifvas just däraf, att den är
intellektuel.
Det är visserligen sant, att Tolstoi stundom
talar om Gud såsom en gemensam fader,
hvilken vi böra älska och lyda, — uttryck
som tyda på att han tänker sig en personlig
gud. Men dessa uttryck stå utan något
väsentligt samband med det faktiska innehållet
i hans lara; så snart Gudsbegreppet här
spelar in på något afgörande sätt, talar han om
den Gud, som fmnes inom oss, som är en
del af oss och af hvilken vi äro en del, —
och öfverallt här skulle vi i stället för Gud
kunna sätta Lifvet och finna tankegången
klarare och koncisare uttryckt.
Gudsbegreppet hos Tolstoi är icke något annat än en
omskrifning för lifsbegreppet, — en omskrifning,
hvarigenom han endast gör det svårare för
oss att följa hans tankegång, men som icke
utgör något ingripande moment i densamma.
Det är härvid att märka, alt Tolstoi icke
tror på någon själens odödlighet, och då han
talar om att vi först och främst tillhöra Gud
och det eviga lifvet, synes han med detta
endast vilja betona samhörigheten mellan vårt
personliga lif och hela skapelsen, dess
betydelse af att vara en länk i en oändligt
fortlöpande kedja.
Men hur kommer det sig då, att Tolstoi
själf icke starkare betonar denna
individualism, och att den starkaste invändningen, sora
riktats mot hans lära, just varit den, att den
skulle innebära personlighetens upphäfvande?
Det kommer sig, tror jag, helt enkelt däraf,
att vi här finna individualismen öfverflyttad
på det andliga området. Därför har å ena
sidan Tolstoi, som förut användt
personlighetsbegreppet i dess lägre betydelse (la vie
animale ou personelle), genom en helt annan
beteckning velat undvika allt sammanblandande
med detta, — å andra sidan hafva Tolstois
motståndare i hans förnekande af den rent
sinnliga individualismen sett ett förnekande af
själfva personligheten.
Ehuru han således undviker själfva
namnet, framträder dock hans läras karakter af
individualism mångenstädes så påtagligt, att
jag tror den icke skall kunna undfalla den
uppmärksamme läsaren. Den framträder först
i hans kritik af den sociala uppfattningen,
hvarom jag redan har talat; — den
framträder i hans reformatiska system, om man
får kalla det så, där han lägger så stor vikt
på det individuela initiativet, att han
frånkänner ali samverkan någon betydelse. Den
finner ett egendomligt och djuptänkt uttryck
i den satsen, att individen icke får bedömas
efter sin högre eller lägre grad af
fullkomning utan efter den snabbhet, hvarmed han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
