Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
011 INDIVIDUALISMEN HOS TOLSTOI.
327
utvecklar sig från en lägre till en högre grad,
— således efter en rent individuel måttstock,
och den är slutligen drifven till en konsekvent
men abstrakt ytterlighet i den satsen, att våra
anhöriga, hustru, barn, föräldrar, icke stå oss
närmare än andra människor, utan alla lika
nära — eller lika fjärran. Jag förnekar icke,
att det finnes åtskilligt i Tolstois uttalanden,
som äfven synes direkt motsäga denna
individualism, — men dessa motsägelser finner
jag nästan uteslutande inom det
mystiskt-reli-giösa element, hvilket jag, som sagdt, icke
anser väsentligt samhörande med själfva
kärnpunkten i hans lära.
Det lider intet tvifvel, att individualismen
är den stora, väsentliga idéströmning, som allt
starkare börjar gifva sin färg åt samtidens
teoretiska och praktiska utvecklingsarbete.
Tyngdpunkten i detta arbete, som, hvilka former
det än iklädt sig, alltid har varit resultanten
af två faktorer, gemensamhetsintresset och det
individuela intresset, har länge legat åt det
förras sida till, men det är tydligt att på de
senare tiotalen år en ansenlig förflyttning ägt
rum. Gent emot samhällets kraf har man
ställt individens, gent emot det allmänna
bästa har man ställt den enskildes rätt till
frihet, utveckling och lycka. Man har sagt:
samhället är till för individens skull, icke
individen för samhällets. Men nu har man så
länge stirrat på medlet, att man nästan
alldeles förlorat målet ur sikte, — och det är
fara värdt, att det enskilda bästa, som dock
är det enda principielt möjliga och riktiga
syfte, till hvilket vi böra sträfva, alldeles skall
förkväfvas under de inskränkningar,
kompromisser och plikter, som pålagts det samma
— för det allmänna bästas skull. Och man
har börjat fråga sig: är detta den rätta
vägen; kunna vi verkligen komma till den
enskildes lycka genom att ständigt, så att säga,
arbeta i stort, räkna med massor och med
summor? Blir icke det allmänna bästa på
så sätt liktydigt med ingens bästa, och är
icke vägen snarare den att gå från det
enskilda till det allmänna? Sammanslutningen
har börjat kännas tryckande, förkväfvande,
man känner ett behof af att åter taga afstånd
från hvarandra, få plats omkring sig, — och
så har man då höjt individualismens fältrop.
Sitt klaraste uttryck har hela denna
idérörelse, såsom naturligt är, hittills funnit inom
det negativa området, i kritiken af det
bestående, och här framträder äfven tydligast
samhörigheten mellan dess olika yttringar,
medan däremot, när det gäller att uppställa de
positiva idealen, en mer eller mindre
väsentlig skiljaktighet gör sig gällande, beroende på
olika individers uppfattning, men äfven i hög
grad på dimmigheten hos dessa ännu icke
alis realiserade ideal.
Den har i anarkismen utbildats till ett
socialt och ekonomiskt system, hvars ideela
kärna och möjliga praktiska innebörd tyvärr
hotas att alldeles undanskymmas af afskyn för
de våldsgärningar, som på senare tiden
blifvit sammanknippade med dess namn. Jag
hänvisar i detta afseende till Gustaf F.
Stef-fens intressanta och klargörande framställning
i Ord och bild, 1 :sta årg., sid. 43 3—454. Det
är särskildt en passus där, som jag vill
citera, då i densamma samhörigheten mellan
den anarkistiska åskådningen och den
Tol-stoiska på ett slående sätt framträder. Gustaf
F. Steffen skrifver:
»Den anarkistiska världsåskådningen har
två hufvudrötter. Den första är en stundom
verkligt fanatisk vördnad för den mänskliga
individens rätt att vara sig själf, att vara fri,
att lefva oberoende af andra mänskliga
individers myndighet, att tillfredsställa sina behof
och öfva sina förmögenheter, utan att vara
systematiskt hindrad härutinnan af andra
individers godtyckliga viljeyttringar eller
själf-viska maktbegär. Den andra är en
oomkull-stötlig tro på att förhållandet mellan
människorna blir spontant och med inre
nödvändighet ett förhållande af sympati, af
broderskärlek, så snart de afhålla sig från denna ena
lasten, denna mänsklighetens dödssynd: att
öfva myndighet öfver hvarandra, att regera
hvarandra, att organisera sig i samhällen,
såsom maktägande parasiter och lydnadspliktige
slafvar.»
Detta är som det kunde vara skrifvet om
Tolstoi själf.
Den har hos Nietsche utbildats till en
filosofisk lärobyggnad, utmärkt mera genom
greppets djärfhet och blickens genialiska skärpa,
än genom logisk konsekvens och verklig
djup-tänkthet. Det kan synas vågadt att ens göra
ett försök att sammanställa Nietsche och
Tolstoi, — sä fullkomligt olika som de äro till
temperament, och till så vidt skilda
slutledningar som de komma. Min mening är icke
heller att försöka uppdraga någon parallel
emellan dem; den är endast att påpeka, huru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
