Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Finland i 19:e seklet. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
H. W.
ningen är de små folkens styrka, att det är
den, och endast den, som tillförsäkrar dem
en varaktig plats bland nationernas antal.»
Så afslutar G. Lönnbäck sin värderika
uppsats om finska folkskolan.
Vetenskapliga och litterära samfund tecknas
af flere författare. Det märkligaste för
Finland är Finska litteratursällskapet, som stödt
Lönnrots samlarnit, utgifvit hans verk och
väsentligt bidragit till finskans utbildning till
modernt litteraturspråk.
Den vetenskapliga litteraturen skildras i korta
öfversikter af tio fackmän. Ärligt och godt
arbete inom alla fack. Finlands svenska sköna
litteratur behandlas af C. G. Estlander i en
synnerligen intressant uppsats på några och
trettio sidor. Han börjar med Franzén och
slutar med dagens unga celebriteter;
Runebergs »manlighet» och Topelius’ »kvinnlighet»
sättas emot hvarandra och bådas
skaldepersonligheter tecknas mästerligt. Författarens
starkt utpreglade idealism förnekar sig
naturligtvis icke, men med resignation tecknar han
det omslag, han icke älskar. »Poesiens
bildspråk och versbyggnader måste förnyas. Hvad
de större skalderna uppfunnit för sig hade
öfverförts i poesiens allmänning, utslitits i
kalenderpoesien, förstlingshäftena,
följetongsnovellerna. Ät detta håll, åt skapandet af nya
former och upptagandet af nya föremål, ligger
den nya riktningens styrka och förtjänst» .
och denna riktning alstrar, »trots känslans
brist på renhet och adel, en diktning af
lif-och blod-fullare natur, där den träder gent
emot den ljumma och matta overkligheten hos
idealismens eftersommar». Och så går
Estlander rätt in i hopen af de unga, knappast
utelämnande någon, som kunnat omnämnas,
alldeles som han behandlat det äldre skedet.
Tavaststjerna anser han för den mest
representative diktarn i den nya gruppen, äfvensom
den mångsidigaste. Men hvad Tavaststjerna
med sitt moderna bildspråk bäst uttalar »är
icke så mycket fosterlandskänslans rörelser
eller de öfriga upphöjda känslor, lyriken förr
sjöng om, utan det till njutning trängtande
jagets stämningar, för hvilka han har
beundransvärdt mjuka toner och färger» ... Må
vara, men skulle vi icke kunna erinra oss
åtskillig lyrik, både »klassisk» och »romantisk»,
som också sjöng om »det till njutning trängtande
jagets stämningar»? Vi behöfva verkligen icke
anföra namn. Men vi konstatera, att
diktarens förtjänster, som fel, hängt sig upp på
Jädrens omätliga kedja och hvarken sluta eller
börja med våra unga realisters produktion. —
Estlander slutar sin uppsats med den
bekännelse, att det är ovisst, när och om »idéerna
skola återtaga väldet i fantasiens skapelser».
Den viktigaste grunden för en sådan
utveckling ligger, säger han, i »stora och ledande
snillens tillkomst», och detta får man utbedja
sig af försynen, icke vänta af folkets eget lif!
E. Aspelin tecknar den finska sköna
litteraturen, främst Kalevala och de andra ur
folkmun upptecknade samlingarna på vers och
prosa. Åtskilliga stora illustrationer behandla
figurer ur det stora folkepos. Flera moderna
folkskalder och litteraturskalder på finskt språk
omnämnas. Det är en kolossal utveckling
finska språket ernått på de sista 30 åren.
En mängd af världslitteraturens stormän,
mångfaldiga utländska romanförfattare kan man nu
lära känna på finskt tungomål. Men månne
den bekantskapen blir så särdeles behaglig?
Vi döma blott efter erfarenhet från våra egna
svenska hvardagsöfversättningar »ur diktens
rosengårdar».
Den periodiska litteraturen, både den
svenska och den finska, behandlas på några sidor
af V. Wasenius. Den senare har nu
öfver-flyglat den förra. Af finska blad utkommo
1892 6,200 nummer, af svenska 5,100.
Särskildt påpekas den finska allmogemannens
af-gjorda benägenhet att insända artiklar till de
tidningar han läser.
J. J. Tikkanen beskrifver Finlands bildande
konst. För dess stöd stiftades 1846
konstföreningen, som gaf anslag till skolor och
resestipendier, efterhand vann regeringens
understöd och slutligen nått fram till en
monumental byggnad för konstmuseum och
konstskola, »Äteneum», 1887 invigd i Helsingfors
och uppförd på statens bekostnad. Men om
denna del af texten ger oss den finska
konstutvecklingens historik, ger oss hela boken en
god inblick i dess resultat. Merendels
värderika reproduktioner visa oss taflor och
bild-huggarverk af de flesta finska konstnärer, från
Lauræus till vår yngsta samtid, och särskildt
glädes man af många bland A. Edelfelts bästa
bilder.
Musiken behandlas af R. v. Willebrand;
teatern, den svenska och finska, af Verner
Söderberg. Den förre finner stämningen i
den finska folkvisan te sig ej blott som vemod
utan rent af som missmod, hvilket väl ej kan
vara så allvarligt menadt, då den finska
folkdiktningen långt ifrån är missmodig. — Den
enskilda sammanslutningen har uppehållit och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
