Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Den lilla kvinnomänniskan» i Axel Lundegårds diktning. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»DEN LILLA KVINNOMÄNNISKAN» i AXEL LUNDEGÅRDS DIKTNING. 335
»Kvinnorna tåla icke vid att vara fria.
De sakna en mans hedersbegrepp. De ha
icke den motvikt inom sig — af
ansvarskänsla eller hvad det heter — som är ali
frihets oundgängliga förutsättning. Förr hade
de en sådan motvikt i religionen och i den
konventionela moralen — men det
frigörelsearbete, som pågått uppe hos oss har slopat
det där — och så ha vi fått den här
moderna kvinnan utan moralisk hållhake,
kvinnan som vill vara fri, och som tror frihet
betyder, att allt är tillåtet. Hon har aldrig
känt friheten som ett tyngande ansvar —
något som medför så stora förpliktelser gent
emot andra . . . hon har bara känt det som
medförde den rättigheter — icke
skyldigheter. Det tycks mig som skulle Kathinka
vara en fullblodsrepresentant för de här så
kallade moderna kvinnorna . . . och jag tror
nog att en hel generation af dem tyvärr växer
upp därhemma. Skulden är vår! Vi ha
ammat upp deras svaga själar med våra
frihetsfloskler — vi skulle reformera dem, gubevars
— och så fingo vi den här moderna afarten
af kvinna. . . och i början tyckte vi nog, att
hon var just det ideal, vi drömt om. Men
idealet var ihåligt — vi känna det, när vi
vilja trycka en sådan där modern kvinna i
vår famn. Hon är en huldra! Tom i
ryggen! — —• Och så sörja vi oss bleka och
magra. Det är Nemesis, som drabbar oss.
Vi lida blott hvad vi själfva förskyllt.»
»Kvinnorna sakna en mans hedersbegrepp.»
Naturligtvis menas här en mans hedersbegrepp
vis-à-vis kvinnan, ty det var ju Kathinkas
förhållande till sina kurtisörer, som gaf uppslag
till resonemanget. Detta begrepp har dock
icke i allmänhet haft synnerligt hög kurs.
»Den motvikt kvinnorna förr hade i
religionen och i den konventionella moralen har
frigörelsearbetet slopat», heter det.
De båda herrar, Gabriel Tollin och
Gerhard Bluhm, som så djupsinnigt afhandlade
kvinnofrågan, befunno sig för tillfället i
Italien, den ene sedan några månader och den
andre sedan några veckor tillbaka. Men det
förklarar dock icke deras okunnighet om
nordiska förhållanden. Att religion och moral
skulle vara bannlysta hos oss, veta vi här
hemma ingenting om; tvärtom finna vi dessa
institutioners makt tämligen orubbad.
Dessutom — äro religion oeh moral ensamt
kvinnan förbehållna? Står mannen öfver desamma,
eller ersättas de af hans hedersbegrepp?
Kathinka — hvilken visar stark fränd-
skap med Alma i »Modern» af Ernst
Ahl-gren — kallas »en fullblodsrepresentant för
de här så kallade moderna kvinnorna.» Ar
hon verkligen modern? Mig förefaller hon
som en mycket, mycket gammal typ med
anor ända in i hedenhös. Koketta kvinnor
utan hederskänsla — just sådana som
Kathinka — äro inga nya företeelser. Men de
äro helt säkert tunnsåddare nu än på farfars
och farfars fars tid, hvilka kanske äfven
sörjde sig bleka och magra öfver en
Kathinka, som var tom i ryggen, då de ville
trycka henne i sin famn — fastän de inte
hade några frihetsfloskler på samvetet. I ett
fall är Kathinka ultramodern. En flicka,
knappt öfver tonåren, utan vidare begåfning
och med ytlig bildning, har såsom
konstkritiker erhållit ett statens resestipendium.
Vi läsa vidare: »Han (Gabriel) satt och
tänkte på denna lilla kvinnomänniska, som
han en gång inbillade sig ha format till kropp
och själ. — — Han hade trott sig kunna
lära henne älska, älska i frihet . . . men den
heliga elden från himlen kunde icke brinna
hos detta jordens barn — och gnistan hade
aldrig tändt.»
I »Kongsemnerne» låter Ibsen Jagtgeir
Skald svara Skule Jarl, då denne spörjer, af
hvem han lärt sig dikta: »Skaldskab læres
ikke, herre!» — Så är det äfven med
kärlek: »Kärlek läres icke, herre!»
Är icke Gabriel också ett jordens barn
(eller hvarifrån stammar han?), hos hvilket
den heliga elden slocknat?
Vi låta herr Gabriel fortsätta: »Också
jag tror, att frigörelsen därhemma alstrat
några kvinnliga amfibier — men de skola
försvinna snart nog, när reaktionen mot det
förvridna kommer lik en syndaflod öfver
världen»... (Hm! Den där floden skulle väl inte
redan ha kommit?). »Hvad det gamla
kvinnoidealet egentligen var vackert emot denna
afart af ett nytt! Jag längtar tillbaka till den
trofasta kvinnan, som var en mans goda
genius! Hon är icke död; tro aldrig det. Hon
lefver. Jag vet det.»
Huru lugnad man känner sig öfver denna
författarens siareblick in i framtiden, då
kvinnan kommit till insikt af att hennes rätta
plats är •— i ett harem och inte ute på
resor som stipendiat.
Gerhard Bluhm nickade tankfullt.
»Det har blifvit en modesak hos oss unga,
att rycka på axlarna åt sagan om den ljusa
kvinnan, som kunde vara en mans goda ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
