Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Den lilla kvinnomänniskan» i Axel Lundegårds diktning. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
F RIGGA CARLBERG.
nius under ett helt lif — som kunde sitta
år efter år utanför sin hydda och vänta på
den man, hon skänkte sitt hjärta en gång.
Denna goda, trofasta varelse finnes inte mer.»
Herr Lundegård tycks hysa en
besynnerlig fördom mot kvinnans förmåga att flytta
på sig. I »Titania» var idealet en växt, en
blomma, en tusensköna, en björk etc. I
»Prometheus», där kvinnan kommit en pinne
högre på utvecklingsstegen, hämtas liknelserna
hufvudsakligast ur djurriket: grodunge,
lammunge och amfibie. Med rörelseförmågan är
fortfarande klent beställdt, hon skall antingen
bäras eller sitta utanför sin hydda och vänta
på att blifva buren. Skada att naturen inte
utrustat henne liksom snigeln med ett hus
på ryggen, ty som det nu är ordnadt, finns
en hel mängd kvinnor, som själfva få skaffa
sig tak öfver hufvudet och som skulle stå sig
ganska slätt i denna, den bästa af världar,
om de icke försökte att stå och gå på egna
fötter.
Dessa stackars varelser skildras på
följande sätt: »Det nya idealet hade kortklippt hår
och binocle och hörde till de kvinnor, som där
uppe i Norden höjde oafhängighetens
broderade näsduk (hvarför »broderade»?) och
tågade ut i striden för tillvaron under detta
banér. De ville eröfra åt sig en värld
(rätten till ärlig själfförsörjning?)–men de
skola aldrig hinna fram till det materiens
förlofvade land, de drömt om. De äro dömda
att dö i öknen (hungersdöden?), men deras
efterkommande skola hinna fram — icke till
det land, som hägrat för näsduksamazonernas
blickar —- utan till ett annat mera skönt och
mera rikt, där de åter skola vara hustrur och
mödrar, men utan den andliga begränsning,
som i forna dagar vidlådde deras kall.»
Här skimrar ju en hoppets ljusstråle, som
vi icke få försumma att taga fasta på. I den
ena af berättelsens kvinnliga hufvudtigurer,
Gemma Bellini, se vi idealet förkroppsligadt.
Hon har uppfostrats i ett kloster af rikt
utrustade, ädla och fördomsfria lärare;
föräldrarne, hvars enda barn hon är, värna om
hvarje hennes steg, och hon äger alla dessa
urgamla kvinnodygder: skönhet, oskuld och
blygsamhet. (För att icke nämna något så
»materielt» som en hydda, utanför hvilken
hon kan sitta och vänta). Och så sällsynt
vältalig hon är! När Gabriel förklarat sin
kärlek för henne, svarar hon i ett tal — på
en hel trycksida.
Frestelsen att i dess helhet återgifva detta
bestämdt enastående svar på ett frieri är
alltför lockande för att kunna motstås.
Gabriel tager flickan om lifvet och säger:
»Min Psyke, min!»
Hvarpå Gemma svarar: »Ja, ja, din! Nu
vet jag det. Det fmns icke längre oro i mitt
sinne. Allt har blifvit så ljust och klart.
Det är dig jag längtat efter under alla min
uppväxts år, det är dig jag drömt om, dig
jag känt inom mig; det var du, som drog
mig uppåt och riktade min längtan mot Gud.(!)
Du var i allt jag kände djupast och
innerligast; det var af dig min bön fick värme,
och du gaf min tanke vingar att lyfta sig
mot tillvarons eviga ljuskälla däruppe — när
jag första gången hörde din röst, var det
som om hela min varelse sedan länge
genljudit däraf; det var som om hvarje
nervsträng i min kropp haft en ton, och som om
alla tonerna förenats i ett enda skönt ackord,
hvars mening jag nu kan tyda. Och
meningen är denna: jag älskar dig! Jag tycker att
jag känt dig alla tider, och när du nämner
mitt namn, Gemma, tycker jag mig ha hört
det i drömmen, innan jag själf fanns till.
Och jag minnes alla nyanser af din röst och
alla skiftningar i ditt ansiktes uttryck.»
Jag föreställer mig, att man skulle känna
sig nästan kuslig till mods öfver en dylik
harang till svar på en kärleksförklaring.
Fåfängan borde ju vara tillfredsställd, men
sunda förnuftet — förutsatt att man har något
sådant — skulle det icke ängslas en smula
vid tanken på hvad man för framtiden ginge
till mötes vid sidan af en kvinna, som i ett
sådant ögonblick kunde utveckla en sådan
ora-torisk förmåga?
Herr Lundegårds grannt klingande språk
och omsorgsfullt ciselerade fraser muta lätt
en okritisk läsares omdöme — man glömmer
kärnan för skalet.
Såsom motto till »Prometheus» står ett
uttalande af H. Taine: »En tout art, il faut
s’arrëter longtemps sur le vrai pour arriver
au beau.» Är det mycket förmätet att våga
göra en liten travestering af detta citat, t. ex.:
»En tout art, il ne faut pas s’arrèter si
longtemps sur le beau qu’on n’arrive jamais au
vrai.» Frigga Carlberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
