Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Emil Sjögren som viskompositör. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
HELENA NYBLOM.
För det mesta skildrar Sjögren blott
kärleken som en uppenbarelse, som något
så öfverjordiskt, att man knappt vågar
komma den nära af fruktan för, att den då
skulle kunna försvinna. Men i en och
annan sång talar han också om den
kärlek, som har erfarit, som har lefvat och
lidit. Den djupaste af dessa visor är den
till orden:
>0 säg, du enda kära,
min älskling först och sist,
när den, du nu förkastar,
har lifvets börda mist.»
Det finns i denna sång en sådan
innerlighet, en så äkta känsla af egen
ovärdighet och en evig, trofast hängifvenhet för
den älskade.
Den slutar med den ödmjuka trösten,
att hon dock vid hans graf må säga till
sig själf:
»I lifvet detta hjärta
med ali sin brist var mitt!»–-
Mera passionerade sånger, innehållande
större löften och försäkringar, ha andra
musici skrifvit. Ingen har skrifvit en sång
om en kärlek, som så uppriktig, så
under-gifven sitt öde afstår från en oförtjänt lycka
och dock välsignar den älskade, —- så som
Sjögren har uttryckt det i denna:
»O säg, du enda kära!»
Detta element af djup innerlighet, —
ett af de sällsyntaste elementen i konsten,
— och som Sjögren i så hög grad
besitter, har också gifvit sig uttryck i den lilla
vaggvisan: »Ro, ro ögonsten». Det är en
moderlig ömhet i denna sång med dess
egendomliga och sväfvande
ackompanjemang.
I de sånger, han har skrifvit till
Drach-manns »Tannhäuser», ger han uttryck åt
de mest olikartade stämningar.
»Hvil over Verlden du dybe Fred» är
kanske icke en af Sjögrens originelaste
kompositioner, men det är en skön sång;
en trött, ödmjuk bön, som sjunker på knä,
medan natten slår sina vingar i långa
rytmer däröfver.
»Og jeg vil dragé fra Sydens Blommér»
är däremot en sång, som ingen annan än
Sjögren skulle ha kunnat skrifva.
Med ungdomens hela entusiasm fladdrar
den upp i början, stigande och stigande i
ett beständigt klarare solsken med famnen
full af söderns alla lysande intryck. Men
så afbrytes flykten af tankarne på nordens
sommar, och man är på en gång hemma
i de blommande ängarne med den
vemodiga och dock så ömma känslan af vår
korta, ljufliga sommarglädje.
Så fladdra tankarne åter tillbaka till
Södern med ali dess härlighet, och då
diktaren lofvar att prisa »I Spil og Vise hvad
Syden böd», sjunker efterspelet till ro i
lycklig hvila.
Den lilla visan »Du sidder i Baaden,
som svömmer» är en ädelsten i samlingen.
Dikten är i sin koncentrerade poesi en af
Drachmanns allra bästa. Den handlar om
skyarne, som torna sig på himmeln, dala
och stiga, och hvilkas underbara växlingar
följas af en kvinnas sköna ögon.
Diktaren säger om dessa syner i skyarne:
»De stå som et Billed på Sorgen,
et Speil på forgängelig Lyst.
De fylde med Solskin vort Bryst, —
og blive til Regnveir i morgen!»
Sakta vaggar båten framåt i musiken,
medan sången böljar i motsatt riktning,
som när man gungar framåt på vaggande
vågor.
Högt uppe öfver ens hufvud låta
tonerna skyarne lyfta sig, till dess de i ett
klingande Ess-dur »fylde med Solskin vort
Bryst», — men strax slockna igen och blifva
till moll, — »till Regnveir i morgen». Men
som ett uttryck för det förgängliga i alla
dessa skyvisioner, vaggar båten vidare i
dur, lätt och graciöst — och försvinner.
När man vill beskrifva Sjögrens sånger,
står man inför en sådan mångfald, att man
drunknar däri, som i en äng full af
blommor. Man griper af öfverflödet för att
dock taga en bukett med och visa de
andra allt, hvad de själfva kunna gå och
plocka.
Här är icke plats till mera än en sådan
bukett. Andra skulle kanske föredraga
andra blommor från samma äng.
Ännu vill jag blott nämna den julsång,
som Sjögren skref 1892 till Daniel
Fallströms ord: »Julens alla vackra klockor,
klingen!» Det är en julsång i C-dur, där
alla dånande klockor i olika tonarter sjunga
julens glada budskap. Det klingar och
klämtar och ringer öfverallt med en så
klar, barnslig och fyllig glädje, att man
skulle tro, att endast en ung,
förtröstansfull, barnslig själ skulle kunna uttrycka ett
så strålande rent jubel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
