Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Emil Sjögren som viskompositör. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL SJÖGREN SOM VISKOMPOSITÖR.
373
Änglarna sjunga högt uppe i kromatisk
stegring: »Ära vare Gud i höjden, frid på
jorden», och dessa sista ord komma
uppfyllda af den varma, barnsliga innerlighet,
som är hjärtpunkten i Sjögrens musik. Det
ljuder som en glad förtröstan på en stor,
evig barmhärtighet och lägger sig till ro i
ljus frid.
Det tillkommer en musiker ex professo,
att teoretiskt granska och påpeka alla de
medel, hvarmed Sjögren uppnår sina
mångfaldiga olika verkningar.
Här har, som man ser, endast varit
fråga om en olärds uppfattning af det
poetiska i Sjögrens viskompositioner. Det
hufvudsakligaste hos dem alla är det fullt
sammanhängande i hvar visa, det ostörda
totalintryck man får af hvarje sång.
Det finns aldrig i Sjögrens visor något
hoplappadt, aldrig ett par takter, om hvilka
man skulle kunna säga, att de utan saknad
kunde vara borta, eller som förmå en att
tänka: »Nu visste han inte. hvad han skulle
hitta på.» Allt växer organiskt,
följdriktigt, med oemotståndlig nödvändighet fram
ur visans väsentliga förutsättning. Man
skulle vilja säga om Sjögrens visor som
det står i en norsk folkvisa:
»Og denne Visen har gjort sig sjelf», —
så skapade äro de.
Dessutom bär en hvar af dem
sanningens prägel. Så olika känslor de skildra,
ha dock alla dessa känslor varit
fullkomligt sanna för kompositören. Af
sentimentalitet — denna karrikatyr af den sanna
känslan, — finns intet spår på något ställe.
Hans allvar är sannt, hans glädje är
sann, hans kärlek är sann, och hans
döds-trötta melankoli är också sann. Detta är
orsaken till, att man aldrig, icke ens vid
hans mest hopplösa visor, får den
kväljande, plågsamma känsla, som man erfar
vid ali poserande melankoli. Sjögrens
melankoli blir aldrig till pjåsk, utan
bibehåller ständigt en viss manlig värdighet.
Som i början af denna karakteristik
anmärktes, är Sjögrens kännetecken dessutom
hans utomordentligt stora skönhetssinne.
Hans fantasi är laddad med skönhet. Han
har alla färger på sin palett, och han kan
blanda dem på de mest öfverraskande sätt.
Han blandar dem ofta djärft, liksom
utmanande, men man märker snart, att däri
finnes intet öfverlagdt, det är blott därför
att han har så mycket klarare blick än de
flesta andra och därför kan våga så mycket
mera.
Han lär oss att förstå nya skönheter,
och man har ofta samma känsla i hans
musikvärld, som om man skulle ha kommit
till ett nyupptäckt land med en helt ny och
rik flora, som lockar en till oemotståndliga
utrop af hänförelse.
»Men hans fel?» frågar man. »Alla
människor, och därför också alla
konstnärer, ha sina fel: hvilka äro hans?»
Jo, han har ett mycket stort och —
man skulle vilja säga oförlåtligt — fel, —
det, att han komponerat allt för litet. Att
han har skrifvit några dussin sånger, hvilka,
snart sagdt alla, äro bland de vackraste
visor, som någonsin skrifvits, är onekligen
en stor gåfva till oss, men det är icke "nog.
Om Sjögren endast hade komponerat
visor, skulle man ju icke begära annat af
honom. Men de saker han har skrifvit för
piano, orgel och violin visa bäst, huru väl
hans rika ande kan tumla med ett långt
större material än blott med en ensam
sångstämma.
Sålunda är till exempel hans violinsonat
i e-moll af en så patetisk storhet, så rik
i klang, så hänförande i skönhet, att det
torde vara ganska svårt att finna någon
annan duo för violin och piano, som
öfverträffar den. En kompositör, som kan
skrifva ett sådant mästerverk, bör och kan
skrifva många.
Huruvida han själf eller
omständigheterna äro orsak till att jämförelsevis så
föga af hans stora begåfning har fått
uttryck, är icke här platsen att diskutera,
men det vore på tiden, att Sjögrens
landsmän något mera allmänt toge reda på, hvad
de redan äro skyldiga denne store
tonkonstnär.
För det mesta upptäckes det ju först
efter en mans död, huru betydande han
har varit, men det är dock
tillfredsställande att, medan han ännu lefver, kunna
tacka honom, tacka honom riktigt varmt,
som vi alla borde tacka Sjögren, för hans
rika musikaliska välgärningar.
Helena Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
