Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
NILS ERDMANN.
Senare, då en del af dessa
Manhemsför-bundeis män, Almqvist, Hazelius, Jonas
Waern m. fl., kommo med sina drömmar
om ett naturlif i Värmland, trädde de mera
sansade, jämte Dahlgren, tillbaka.
Och här, från detta Stockholm, hvilket
är hans miljö, skrifver han och berättar
om sina intryck och stämningar.
»Stockholm börjar nu åter att bullra, bien börja
att fara in i kupan, herrskaperna anlända,
man spelar Den förmente prinsen på lilla
operan», heter det i september 1815. »Jag
får ej samla mina tankar, mellanåt hvissla
pojkar, och skoskenor smälla i gatan. Vi
må här i detta Sodom väl och bra, ehuru
hettan smälter själfva karamellerna i
sockerstånden», omtalar han i juni 1818. Han
. säger, att han med ali kraft dagligen läser
bibeln — »vishets, Baruks och Syraks
äro mina heroer» •— men att han äfven
samtidigt läser Novalis’ verk. Han
uppmanas af sin vän, skalden Hedborn, att
skrifva psalmer; han galopperar omkring på
alla gator och får motion. Han klagar
öfver den eld, som brinner under hans röck.
»Mina ögonbryn», säger han, »draga sig
stundom tillsammans, och jag vänder mig
bort från människorna och gråter. Jag är
glad och ledsen, sträcker armarne och vill
omfamna en hel värld. Allt upplifvar mig,
och en annan stund är jag åter i det
verkliga lifvet — blåser ut min pipa och sätter
på mig mina tofflor och grälar privatim
för gossarne i Cornelius.»
Han bär således en Bellmans ständiga
sorg i purpur, en stämning, ur hvilken
humorn födes och växer fram. Tåren, den
humoristiska lilla spegel, i hvilken världen,
sedd med poetens blick, skimrar i nya
färger, glänser äfven reelt djupt inne i hans
öga och hotar att hvarje ögonblick
öfvergifva sin cell. Och samtidigt lefver han i
naturen, som är hans vän, hans älskade
och hans tempel, källan, som skänker kraft.
»Omgifven af dess skönhet böra vi vara»,
sägef han, »då vi djupt vilja röras
antingen till glädje eller sorg.» Han skrifver
om sina ströftåg på Djurgården och i Haga.
Så t. ex. heter det 1818:
»I parken vid Haga jag sitter
bland gungande rönn och jasmin
och skådar på vågornas glitter
och lyss på de surrande bin.»
Och så gifver han sin fröjd utlopp i dessa
ord: »Gudomliga Haga! Om jag kunde
förvandla denna park till en älskarinna I
Hvar afton går jag nästan dit, och om jag
någonsin skrifver en roman, skola alla
härliga scener ske i Haga — det ligger som
ett paradis framför mig.»
Det är under dessa stämningar han
diktar Mollbergs epistlar, ett arbete, som
med ett slag gör honom populär. Han
sitter och kommenterar den omgifvande
naturen ■— i Haga, på Djurgården eller vid
Drottningholm. Han ser den i alla möjliga
och omöjliga former — än som en ung mö,
öfvergjuten af månsken, slumrande med en
halft uppslagen blick, kysst af vinden; än
som en gammal isgubbe långt borta på
Djurgården, hvilken under en kör af
vårvindar och böljor, af lärkor, grönsiskor,
näktergalar och gökar dör för att lämna
rum åt våren med dess svanspann. Det är
nämligen betecknande för skalden och hans
natur, att han icke kan se den blott sådan
den är, utan att han i hvarje fall gör den
till en personlighet. Rodnaden, som
bebådar morgonens ankomst, är
kammarjungfrun, hvilken drager isär sänggardinen åt
dagen. Himmelen, som en sommardag
speglar sig i en vik, står med sin lilla
rosenmun och blå, blixtrande ögon,
skrattande och förtjust, på hufvudet ned i
böljorna. Solen, som röker pipa, visar sig,
klädd i nattrock; månen är en student, en
tjufpojke, en sultan, och trädstubben är en
»hostande och hopkrumpen president». Men
öfver dessa naturtaflor ligger så mycken
glöd, så mycket af en naturdyrkande skalds
hänryckning, att man icke har svårt att
instämma, då han säger: »Hvilken strålande
glans! Jag kan icke gråta, icke skratta,
icke sucka, ty det är någonting öfver alla
tårar, allt saligt hänförande, som uttrycker
sig i denna stund.»
På samma gång är naturkulten äfven hans
religion. Han läser i hvarje blad, hvarje
blomma och hvarje träd, i vattnet, i skyn,
i klipporna och på marken öfverallt endast
skriften af Guds hand och Guds afbild.
Redan 1815 säger han i en bok:
»Naturen är ett heligt tempel, där Guds röster
öfverallt ljuda». Nu kallar han naturen
den eviges kommentarie, och denna sin
första uppfattning öfvergifver han aldrig.
Epistlarne, hvilka utgåfvos år .1819,
voro i själfva verket icke hans första bok.
Han hade 1815 skrifvit’ sin Aurora, nio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
