Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KA.RL FREDRIK DAHLGREN.
379
ark i oktav, ett brokigt fantasteri. En
sedeslös och förfallen bror, som han måste
hjälpa, pantsätter då hans ur för i o rdr
b:co. Dahlgren har inga mynt men
rikedom på idéer. Först låter han sin bror
sätta sig ned vid skrifbordet; så kläder han
af sig och lägger sig i sin säng, dikterande
under 2 Va dygn en roman. Därefter går
ban ut och ilar till en förläggare och säljer
sitt manuskript för 10 rdr b:co.
Dahlgren var vice pastor i
Ladugårdslands församling från 1820 till 1822. Dock
var han, för att kunna söka en
komministertjänst i Stockholm, tvungen att börja
läsa och aflägga pastoralexamen. En dag
i början af 1823 håller han vid ett
samkväm i sällskapet Gröna rutan ett
versifieradt tal, som uppväcker mycken
munterhet.
»Förgäfves på vår jord man undflyr satans funder,
förgäfves hvart försök — den lede frestaren
anställer dock med oss sin gräsliga tentamen,
vi måste, trots vårt pock, vårt nekande och prut,
till slut
dock taga pastoralexamen.»
Kort tid därefter afreser han till
Linköping, dit han den 23 april frisk och sund
anländer. »Ändtligen», skrifver han redan
den 2 7 :e i bref, som dateras Linköpings
hospital, »har jag här, jämte de öfrige
sjuklingar, som sig till examen pastorale
bereda skall, blifvit intagen.» Själen är helt
beklämd, hoptorkad och förtvinad —
Dahlgren har mycket svårt att trifvas och vara
glad. Dock söker han på allt sätt hålla
humöret uppe. På aftonen, då han
kommer, bjudes han strax på toddy och blir
äfven som poet införd i stadens klubb.
Två bröder von Mellen, »den tjocke» och
»den långbente», eller, såsom han ock
kallas, »skvaltkvarnen», bo bredvid honom.
Skvaltkvarnen »bara äter, tar sig en besk
och sofver, och jag bara sofver, tar mig
en besk och äter». För öfrigt —
fortsätter han i bref till vännen Hammarsköld —
»är redan en liten klubb inrättad, och
första dagen strök ett stop brännvin* till mun-
* Alla andra dryckesvaror äro nämligen
»gemena» i Linköping. »Det enda dugliga är
brännvin, hvarför man här dricker det som vanligt
svagdricka.»
tration åt de arme kollegerna, som här gå
neddunade och försagda».
Senare, under maj, nedstämmer han
tonen. Då känner han sig sjuk, skrifver han
till Sondén, och »ho kan väl också annat
vara? Jag har aldrig varit skapad att ta
pastoralexamen. Den rycker ut alla mina
poetiska fjädrar». Teserna äro skrifna och
approberade, men, säger han, »ho kan
förlossa en ur helvetet, hebreiskan och
exegetiken? Teologien vill jag ej tala om, ty
då komma mig salta tårar i ögonen.» Han
känner sig lika het, som vore han i en
skärseld. »O, om I kunden doppa edert
finger i edra bålar och svalka min tunga,
jag plågas svårligen i denna låganom. Jag
har till ingenting lust. Här är prosa ända
ifrån grässtrået till det blåa himlahvalfvet.»
Kunde någon af bröderna se honom i hans
vånda, skulle de — afslutar han sitt bref
— gjuta tårar,
»bjuda mig dricka,
ta mig en flicka,
ge exegesen den och den,
fara sen till Stockholm igen.»
På sommaren är han lugn och läser af
alla krafter »mina 50 svenska eller tyska
blad om dagen i exeges eller annat
dithörande». På hösten är han i Stockholm,
lyckligen approberad. »Ändtligen är jag
lössläpt från Sibirien», jublar han. »Jag
sträcker händerna som Moses åt himmelen,
ty de äro fria.»
Ett minne hade han likväl rest sig i
Linköping, nämligen ett förbund bland
djäknarne på gymnasium, det s. k.
»sällskapet för forntida minnen». Dahlgren var
detta sällskaps stiftare och dess själ, äfven
då han i hufvudstaden sysslade med andra
värf. Han ökar dess genom honom
grundade bibliotek; han deltager i dess arbete,
mottager dess rapporter, roar sig med att
uppgöra små projekt till dekorationer. Ja,
han har äfven glädjen att 1833 få
underrättelse, att Geijer, Atterbom och Tegnér
»med tacksamhet» blifvit sällskapets
hedersledamöter.
I Stockholm återtager han befattningen
som adjunkt, och redan under november
1823 klagar han öfver mängden af
prästerliga bestyr. »Jag är som Väinemöinen
insvept i mina sju prosaiska yllemantlar och
måste dagligen gråta tårar som hjärp-ägg,
ty från 8 till 9 står jag vid en pulpet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
