Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KA.RL FREDRIK DAHLGREN.
381
till veterinärinrättningen. Svaret på detta
angrepp kom i en recension. Den 31
januari 1825 omtalas Babels torn i ovänliga
ordalag. Boken är en pamflett, språket
kallas ett bus-språk, skriften är liksom
föregångaren, Opoetisk kalender, »uppfylld
antingen med utfall mot oss eller med
smutsiga supvisor eller med obscena
liderlighets-kväden, eller med parodier på predikningar
•och våra skalders vackraste stycken».
Författaren, säger tidningen, lär dessutom vara
präst; »äfven det respektabla stånd, en
sådan säges tillhöra, lider men af att bland
sig tåla en medlem, som till denna grad
förgäter sitt kalls värdighet».
Thomanders indignation kände ej någon
gräns; »sådan nedrighet det är ovett!»
säger han i ett bref, men skalden och hans
publik lyssna icke till ormen. Öfverallt
väcker hans lilla bok mycken fröjd. Han
erhåller en epistel från Euphrosyne, som
skrifver: »Klockan 11 på julafton i
glansen af de skimrande julljusen hade jag det
dyra nöjet att emottaga ditt kärkomna
Babels torn. Genast börjades läsningen högt,
och under salvor af skratt åhördes bataljen
i Wiborgs boklåda.»
Han kan — något för den tidens
bokförhållanden oerhördt — till och med sända
ut en ny upplaga af sitt torn. Den säljes,
han får beröm i Litteratiirtidniyigens
spalter, dikterna läsas högt för kronprinsen
och på hofvet, och när han behöfver
penningar för att inlösa en revers, hvilken
han såsom borgensman iklädt sig att
betala, »måste jag», säger han i ett bref till
Thomander, »genast taga till mitt gamla
handtverk och bygga torn.» Han
»sammanföser» ett nytt Babel söderut på en
vecka; han erhåller för dess 3 ark hundra
rdr banko —- och »nu måste jag», slutar
han, »för de återstående 100 gripa mig
an, och skrifver för den skull med ali
force på en komedi, som jag föresatt mig
skall vara färdig till denna månads slut».
Och än mer — på hösten 1825
utgifver han, tillsammans med herrar Arvidsson
och Hammarsköld, två nummer i veckan
af en tidning vid namn Ko7neten.
Ändamålet med tidningen kunde man ej få veta.
Dahlgren, som skrifver anmälan, känner
det icke själf. »Man har ingen plan
uppgjord. — — Men liksom nu ödet gör den
ene helt oförmodadt till general, den andre
till justitieråd, den tredje till biskop, den
fjärde till teaterdirektör o. s. v., utan att
de veta, huru de därvid skola bete sig, så
har det, nolens volens, gjort oss till
tid-ningsskrifvare.» Skämtet, som ombesörjdes
af Dahlgren och hans sångmö, gömde
emellertid äfven allvarliga syften. Man ville i
sin Komet uppträda »moderat». Man ägde
en hel stab af medarbetare, hette det, och
trodde sig till en början gälla något i
pressen. Knappt hinner det första numret
utgifvas af tidningen, förrän den »tagit fart»
och omtalas med beundran. Så skrifver
Euphrosyne 7 dagar därefter: »Hvilken
förträfflig tidning ni, mina goda vänner,
utgifvit! Det är i sanning en komet, som
ej går, lik de himmelska bröderna, förbi
utan att lämna några spår efter sig. Var
säker, att vi landtbor genast tillägnade oss
denna skatt.» Längre fram omtalar Johan
Wallman Kometen som »ett af det
moderata och på tidens fordringar
uppmärksamma partiet i landet med väntan
mot-sedt skyddsvärn mot den vandalism, som
väntar den europeiska kulturen i allmänhet
och under frihetens namn äfven i vårt
fädernesland insmyger sig.» Budskapet om,
att Dahlgren var redaktör, gjorde äfven
verkan, men alla dessa förhoppningar
gäckades ganska snart.
Ännu i februari 1826 går ett rykte, att
Argus förlorat 200 prenumeranter. Man
anmärker ock med välbehag, att tonen
har blifvit bättre, och fröjdar sig åt
Kometens blandning af skämt och allvar. Men
längre fram i oktober blir det ett annat
ljud. Man klagar öfver de otaliga
tryckfelen och skriffelen, jämrar sig öfver
tidningens »aftagande i glans» och påstår,
att prenumeranterna redan begynna ledsna.
»Dina uppsatser», skrifver J. H.
Thomander till Dahlgren, »äro i allmänhet goda
och slarfaktiga, verserna sämst och
slarf-aktigast.» Man säger, att fosforisterna
»skämmas» öfver Kometen, att den är
»illaluktande», fylld med
»kunglig-sekters-vis-het», eller att skalden själf utnöter sin
talang.
Dahlgren är icke blind för sanningen i
allt detta, men han är redan trött och
orkar ej göra ändring. »Man ledsnar snart»,
säger han, »vid tidningsskrifveri, isynnerhet
med mitt lynne, som vill vara fritt.»
Dessutom har hans skämt vållat honom
förargelse. På sjusofvaredagen 1826 lät han
en konsistorie-pedell uppträda som poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
