Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
NILS ERDMANN.
och lyckönska konsistorium på denna dess
höga namnsdag. Där gjorde han narr af
sina ämbetsbröder och yttrade:
»Dock, framför allt annat, o, sofven i frid,
som fordom St. Peter på skutan;
den snabba, oroliga, stormande tid
nog löper sin ban er förutan.»
Prästerna blefvo onda och ämnade yrka
åtal; Dahlgren uppkallades till hofkanslern
och skrapades; »fråga har varit om
indragning», skrifver han till Thomander, »man
har ansett verserna vara lämpade på
Rosenstein och Faxe; Wallin har beskärmat
sig högeligen». När han icke dess mindre
1827 vågar att recensera en af Wallins
predikningar, ådrager han sig ännu mer ovilja
af de store. >Man hotar mig att aldrig
få pastorat», säger han.
Men än värre blef det 1828, då
skalden började utgifva sina »samlade
ungdomsskrifter». Svenska akademien, som ofta
varit hans käpphäst, Lindeberg, som han
vid hvarje tillfälle förlöjligat, och hela den
gamla skolan, hvilken ej hade glömt, att
Dahlgren var en af diktarne i Markalls
sömnlösa nätter, alla fingo de lif och
sårades af hans bok. Isynnerhet var man
ond öfver »Molnskyarne», ett upptåg,
hvilket han hade skrifvit 1819 och föredragit
vid Atterboms hemkomst från Tyskland.
Dikten, som var ett djärft skämt med flere
akademister, blef nämligen nu för första
gången offentliggjord *. Skrifterna erhöllo
dock en mycket stor spridning, »så att»,
säger Dahlgren, »enligt bokhandlarnes
utsago näst Frithiof ingen så sålt sig».
Upplagan, som bestod af 1,000 exemplar, var
efter en tid utgången i handeln, och borta
hos Euphrosyne skrattade man af fröjd.
»Ofta ha salvor af skratt, då de glada
Molnskyarne blifvit upplästa, genljudit i
våra kretsar.»
Men snart fick man i
Stockholmsposten läsa en recension, som antydde
fylleri och osedliga tendenser. Thomander
fann recensionen otidig och gemen och
såg, att den funnit nåd hos »mycket piöst
folk», och skaldens vän, grosshandlaren
Moselius, undrade, om icke Ȋfven ett
orättvist tadel, isynnerhet då det är åtföljdt af
personliga smädelser, måste vara bra
sårande att läsa i allmänna tidningar».
Omdömet om hans bok retade icke
skalden, men utfallen mot hans seder och
karakter gjorde honom ondt. Han erkänner
det senare för en af sina väninnor — nu
sökte han med ali kraft hålla humöret uppe.
Och detta var äfven nödvändigt midt
under alla obehag. Ärkebiskop von
Rosenstein kom nämligen till Stockholm, samlade
konsistorium och yrkade på hans fällande.
Understödd af Wallin och andra af
Stockholms präster, kallade äfven han
författarens bok osedlig. Den ende, som tog
honom i försvar, var Hedrén, som sade, att
konsistorium icke var rätt forum, då
anklagelsen i detta fall ej rörde kätteri.
Dahlgren, som biträddes af Livijn och
Thomander, försvarade sig så väl, att ärendet lades
ned, och efter ett slags försoning, då
ärkebiskopen yppade, att till och med han
brukade sjunga supvisor, lämnade man hans
böcker och honom själf åt deras öde.
Man lyckades icke häller att hindra
hans val till riksdagsman, oaktadt
konsistorium gjorde hvad det förmådde.
Thomander sökte på allt sätt arbeta för hans val.
»Både du och dina con-comministrar»,
säger han i ett bref, »behöfva denna
upprättelse emot Stockholmspastorn och
Stock-holmspåfven.» När underrättelse, att
Dahlgren verkligen blifvit utsedd, anlände till
Upsala, väckte det mycken fröjd.
»Studenterna voro alldeles en furioso», hette det.
* Dahlgren var emellertid ganska opartisk i
sitt g)’ckel. Han utsatte äfven fosforisterna för
drift — han vågade parodiera deras filosofi, rimma
på »flistringstimman» och »dimman», och i andra
natten af Markalls sömnlösa nätter bl. a. låta
Amadeus (Atterbom) sjunga :
»Det absoluta, att i korthet tala,
är ett subjekt-objekt till sin potens,
ej det reala, ej det ideala
det kallas kan, men blott indifferens.
Det har ej smak, ej lukt, ej öga, öra,
dock kan det smaka, lukta, se och höra.»
Den 20 januari 1825 skrifver den
34-årige skalden följande: »Jag sväfvar i tredje
himmelen. En af hufvudstadens vackraste
och gudomligaste flickor fängslar mig för
det närvarande. Hennes jag älskar har ej
ännu sprungit från hennes läppar, men skall
det, vill Gud.» Han är sålunda kär, han
tänker på att förlofva sig; snart får han
äfven ja af Sofia Kristina Christienson.
Denna är en i hög grad enkel och god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
