Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KA.RL FREDRIK DAHLGREN.
383
flicka, vänlig och »icke skvallersjuk»,
anmärker Euphrosyne, hvarjämte »hon tål,
att han pratar med andra kvinnor».
Dahlgrens ekonomi blir äfven något bättre, då
han, som komminister i
Storkyrkoförsamlingen, erhåller i lön 500 rdr b:co.
Nu sitter han hos fästmön och skrifver
sina epistlar. »Det brinner i kakelugnen
i salen, ty hennes syster, en smal, smärt
flicka, stryker; själf sitter hon och syr».
Han går i ett fantasirus, »drömmande flere
månader»; han kallar sig i ett bref »en
tokig, svärmande rimmares, och »mången
gång är det, som hela kroppen, alla fibrer
vore ett instrument, som ville jag flyga,
skratta, gråta.»
Samma år utgifver han en ny bok,
Freja. Kalendern, som bildade hela tre
delar i oktav, skaffade honom erkännande
af Svenska akademien. Han fick det
Lund-bladska priset 1831, »som bevis på hennes
aktning för ett verkligt snille och en allt
mer sig fullkomnande talang.»
Han tänker äfven på allvar att gifta
sig. Han skrifver i februari 1832 och
skildrar sina bestyr med bosättningen och
dylikt. Han finner, »att hela det där
spektaklet är bra prosaiskt». Han går
— säger han i ett bref — »med aln och
mäter, hur hög förrnaksspegeln bör vara,
dito hur lång den där underliga
brudsängen, hur många salsstolar få rum, hur
den och den möbeln skall betsas,
beklädas; om det finnes några väggskåp; om
det röker in; hvarifrån man skall få en
duglig piga; om man skall löpa på
auktioner och handla kastruller, rifjärn etc. eller
köpa nytt! Hvarför är jag ej född på
söder-hafsöarne, där jag ej behöfde mer än en
hydda och ett kokosträd?» Och han målar
ett perspektiv af framtiden och sitt hem:
»Första frågan är den, om man kan väl
slå sig ut. Kommer jag att göra det, och
som mycket beror på hustrun, så skall mitt
hus bli trefligt, ty jag har själf ett gladt
hjärta, men det umgänge jag väljer skall
bli valdt. Några kalaser gör jag aldrig,
men skulle min tillkommande hälft vilja
tillställa sådant, à la bonheur, de äro
välkomna, men jag tar min hatt och rymmer
huset för dagen.»
I maj skrifver han vidare med
anledning af bröllopet, hvilket skall äga rum i
slutet af juli månad: »Antingen blir mitt
bröllop mycket prosaiskt och tråkigt, eller
ytterst befängdt och lustigt. Det senare
beror på mig själf och hur jag blir stämd».
Han ansträngde sig — berättar han — att
hafva och göra roligt; han talade,
poku-lerade och skämtade utan hejd •— och dock
är han icke viss om, att bröllopsdagen var
glad. »Ali denna ängsliga och dumma
ceremoni, ända från brudpellen till
brudbädden, hade något med sig så poetiskt
nedslående, att jag hade ali möda i
världen att ej förarga mig däröfver. Jag
menar naturligtvis ej den religiösa akten, som
är vacker och rörande, men innan man kom
dit — och efteråt.»
I oktober är smekmånaden förbi -— och
poesin. Nu sitter han på kammaren,
»ned-snusad och okrusad, i morgonrock, tofflor,
orakad haka, bläckiga fingrar». Hans
broder har nyss dött från änka och fyra barn.
Han läser i Vestmans läsebok »för att
utpumpa något satetyg till en prosaisk
berättelse, den jag ärnar, vill Gud, liksom
mycket annat också skrifva.» Han känner
sig melankolisk, och hans fru kommer och
kysser honom, skalden tar sig en pris, och
snart är han i full gäng med dikten eller
novellen.
Och nu följer en kalender nästan för
hvarje år, böcker, där poesien ofta är rätt
skral, men hvilka draga sitt strå till
inkomsterna i huset. Dahlgren var fantasiens
nyckfullaste barn och ägnade ingen tid åt
filningar och retoucher, hvarför äfven hans
dikter saknade ans och tukt. Han visste
det, och hans vänner skydde icke att säga
det. Så yttrade Tegnér: »Han är slarfaktig
i utförandet». Så skref Thomander: »Hos
dig bortskämmer formens sluskighet en skön
idé». Och Moselius uttryckte sina
farhågor sålunda: »Jag tror, att du borde vara
strängare vid granskningen och valet af de
arbeten, du lämnar till pressen. Med din
lekande och rika fantasi måste du
producera mycket, som är bra, men icke
förtjänar framläggas för en större allmänhet.
Och allt sådant hade jag önskat, för din
egen skull, att du utgallrat.»
Kritiken var icke häller alldeles så
belåten. Äfven den fordrade mera ans, mera
urval, och Atterbom fann honom mycket
kvick — men vulgär. Palmblad uppträdde
1833 och liknade hans kalendrar vid lätt
dansande speljakter, prydda med löf och
blom och vimplar i alla färger, bemannade
med ett lustigt och musikaliskt sällskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
