Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Från Magdalena Rudenschiölds ungdomsdagar. Några meddelanden ur en brefväxling. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från magdalena rudenschiölds ungdomsdagar.
391
varit näsvis och komprometterat henne.
När konungen inte var närvarande »då
var jag grof och stor i mun» — det
var hennes eget uttryck —, men nu när han
var närvarande, så gjorde jag mig söt
och teg nog så. snällt. Jag svarade, att
det icke tillkom mig ensam att svara för
tio damer, som alla voro närvarande och
ingenting sade, men hon fortfor att säga
mig sottiser, som att hon skulle jaga mig
bort och tusen dylika saker inför alla
pager och domestiker och hela världen.
Jag var förtretad, men jag vågade icke
svara af fruktan att säga henne någon
oförskämdhet, som jag sedan kunde
komma att ångra, men då vi voro återkomna
i vår kammare, förklarade jag, att jag var
mycket förolämpad. Jag kunde göra det
med desto bättre mod, som jag märkte,
att hon ångrade sig, och att hennes
häftighet gått öfver.
Jag fortsatte att beklaga mig, då hon
sade, att jag icke skulle vara ledsen och
att jag vore alltför upprörd för att taga
alla omständigheter i betraktande. Jag
lämnade henne och gick och lade mig
samt låtsades nästa dag som ingenting.
Konungen kom nästa dag för att säga
mig, att jag icke skulle vara ledsen öfver
hvad hon sagt, och att hon nog icke
menat det. Jag svarade honom, att jag ej
vidare tänkte därpå, men nog måste du
medgifva, kära Sofie, att dylika scener
äro bra oangenäma att nödgas utstå.»
Med alla sina små enskildheter lämnar
onekligen detta bref en ganska kostlig
interiör, icke minst af teaterlifvet vid
tredje Gustafs hof. Man skulle snarare tro
sig höra kulisstrider mellan en
teaterdirektör och hans nyckfulla primadonna, än
samtal mellan en konung och hans
systers hofdam.
En sak torde läsaren medgifva. Den
unga kvinna, som har nedskrifvit alla
dessa bagateller gör icke intryck af att
just då bära på en otröstlig hjärtesorg,
synes icke vara den af Armfelts giftermål
förkrossade kvinna, som hon skildrar i
sin senare själfbiografi, den där måste
uppbjuda ali sin själsstyrka under den
arm-feltska bröllopshögtiden. Både glädje och
sorg synas röra sig rätt mycket på ytan,
och att hon koketterar skickligt, visar
samtalet med härtig Fredrik, hvilket hon
refererar för väninnan, liksom ursäktande
sitt koketteri.
I samma bref berör Magdalena
Rudenschiöld äfven sina affärer — de äro,
skrifver hon, alltjämt i samma oordning,
hon har ännu icke fått ett arf, som
testamenterats henne, men i nästa månad
hoppas hon få det och betala sin kreditor
Silfversparre.
Hon försäkrar . i öfrigt, att hon alltid
skall följa sin väninnas råd, hvaraf hon
hittills alltid befunnit sig så väl.
Någon tid härefter påkallar verkligen
Magdalena Rudenschiöld detta råd i en
viktig angelägenhet: ett giftermålsanbud.
När på Armfelts bröllop med Hedvig
de la Gardie kronan dansades af bruden,
utdelades denna enligt gammal sed åt
trenne hofdamer, som tecken att de skulle
stå brud under det år, som följde. En
af de tre var Magdalena Rudenschiöld.
Spådomen var nära att gå i uppfyllelse,
och det hade varit lyckligt så väl för
grefvinnan Armfelt som för Magdalena
Rudenschiöld, om så skett.
Bland de unge män, hvilka svärmade
omkring den strålande Melusina, var också
ryttmästaren baron Adolf Ludvig
Stiern-eld, en trettiårs man af fin bildning
och rika historiska intressen. Är 1784
hade han och fröken Rudenschiöld varit
vis à vis i ett divertissement på
härtig-innan Hedvig Elisabet Charlottas
födelsedag, och antagligen dagtecknar sig hans
kärlek för henne ungefär från denna tid.
Han synes tidigt hafva uppträdt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
