Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den möjliggör människolifvet under
jordens vilkor. Godheten, också i den lägsta
dräkt, är den, »hvilken ensam församlar,
där allt förskingrar; hvilken ensam bygger
där allt förstör» — men omedelbart därpå
utbrister han:
Ack och ändå
Hvarför är den goda dum —
Hvarföre den kloka ond —
Hvarföre är allt en trasa —
I hela hans diktning, i dess mest glänsande
genialiska fantasier, sådana som
Ramido Marinesco, i dess enklast folkliga,
dess mest idylliska, sådana som Kapellet,
— öfverallt är det brottets eller lidandets
gåta, som rör sig på djupet i hans själ.
Han går till rätta med tillvarons grund
och frågar sig, om Gud är oförmögen att
dana lifvet annorlunda, eller om han icke
vill det, och i sina ögonblick af djupaste
ångest utbrister han om det högsta väsendet:
»Jag ville nedfalla för det med alla
mitt väsens krafter; jag ville älska, jag
ville förintas af hängifvenhet för det, af
lust därtill, af evig och oförbrännelig håg
för det! Jag ville dö för dess lif, att det
måtte lefva». Men dess gåtor kan han icke
genomtränga och allra minst den, i
hvilken hans skapande fantasi, hans känsla,
hans genomträngande reflexion från tidiga
ungdomen med brinnande lidelse fördjupat
sig: brottets mysterium. Liknande
människolynnet vid en damastduk med dess
matta och blanka figurer, utbrister han:
»Gud väfver. Men fråga icke, likväl, hur
han gör med brottslingens fasoner, för att
få dem till blommor. Han svarar dig icke
på sådana frågor».
Från medvetandet att allt här är en
trasa, »att intet är helt utom det hela»,
att det »storartade narri, som kallar sig
filosofi,» lika litet som religionen äger
något svar på lifsgåtan, vänder Almqvist sig
mot evigheten. Hela vårt lif på jorden är
blott ett lif på försök; här gå vi i
mörkret och böra därför »älska och hjälpa
hvarandra, ty lysa hvarandra kunna vi icke
stort.» Vår enda möjlighet att förstå allt
i världen är att hafva en fast tro på ett
lif efter detta. Döden blir då »det
simplaste, kortaste, enklaste af allt i världen»,
en gränslinie blott mellan tvänne
lifsformer, och äfven denna gränslinie har man
rätt att af eget val öfverspringa.
Almqvists världsförbättringsplaner
utmynna i att alla skola vara sanna kristna,
d. v. s. möta hvarandra med godhet och
genom denna öfvervinna det onda. Alla
skola arbeta under enkla, naturliga
lefnadsförhållanden, genom allas flit och allas
lycka skall äfven den onda människan
tillfriskna och brottet upphöra af brist på
näring.
Liksom för Tolstoy och anarkismen
blir för Almqvist det lagstadgade,
styrelsen, det framför allt skadliga. Med ett
etsande hån tecknar Almqvist samhällsordningen
och konventionalismen i Ormuzd och
Ariman. Den välmenande Ormuzd
reglementerar på det nogaste för stat och
familj, för konst och natur, för landtbruk
och gatugång. Ja, han går ända därhän
i landsfaderlig omsorg, att han — med
vidfogad modell — tillkännager, hvilka
slags rosor som böra växa, och i hvilka
skogar näktergalar — vid vite af regnskurar
och åska — böra idka musik. Men
Ormuzds välmening misslyckas. Ty ehuru
blommorna, djuren och människorna om
dagen »vördnadsfullt emottaga de tusende
utvägar till lycka, skönhet och välgång han
erbjöd dem, om natten ... Om natten
far ett förvånande väsen i mångfaldigt
skiftande gestalt omkring öfver jorden. Utan
plan, utan afsikt, utan ordning kom det,
gick det, förfor det, och lyckades».
Detta hemlighetsfulla väsen rubbade alla
Ormuzds planer, både med kroppar och
själar; det verkade så, att deras naturs inre
fägring slog ut i förut okända behag —
där den hemlighetsfulle farit förbi hade
»sakernas verkliga inre vaknat».
Ormuzd antecknade den obekante i sin
stora bok som »misstänkt person». Men
den välmenande Ormuzd blef själf öfver
hela jorden en misskänd person … Och
den stora allmänheten, som lydde Ormuzd,
var icke glad. »Människorna skulle varit
gladare, om man trott dem om någon
smula godt; om man låtit dem själfmant
frambära i ljuset några frukter af förstånd, kraft
och godhet» …
Hvad Almqvist här i satirens form
uttalar, har han utan omsvep utsagt, när han
talar om brottets mysterium (Tre fruar i
Småland):
— — »Det är genom brott mänskligheten
gått framåt, och hvarje ny bildningscykel
har utgjort den förnämsta dödssynd,
som den föregående bildningsformen högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0468.html
