Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- III
- Teater. Ida Aalbergs gästspel. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af allt förbjudit och med hela sin makt,
sin visdom, sin lagstiftning sökt hindra i
allt, af det naturliga skäl, att hvarje
kulturslag vill värna sitt eget lif och
förebygga sin död. Att lasterna burit eller
bära världen eller öfver hufvud gjort, att
någonting af vikt blifvit utaf, är den sista
sanning, som en människotunga skall uttala;
emedan därefter icke mycket är att säga …
Jag menar för ingen del alla laster, eller
ens de flesta. Jag menar ock alldeles inga
småfel, små laster, små synder; utan det,
hvilket i hvarje tid betraktas som den
största och fullkomligaste: själfva dödssynden
i seklet. Det är vanligen den eller de,
för hvilka tidehvarfvets hela bildning ryser
och darrar, såsom för sin egen undergång.
Det är den eller de, som utvisa porten,
hvarigenom den nya cykeln kommer:
hvarigenom mänskligheten stiger och vidgar
sig … Därför korsfästes Kristus af judarne,
enär det, som han predikade, vidgade
judendomens gränser» … Och han fortsätter,
vid invändningen att han bör skilja på
brott mot några mänskliga åsikter och på
brott mot Gud, att han så gör, men att
olyckan är, att »ännu ingen bildningscykel
funnits på jorden, som icke ansett brott
emot sig vara brott emot Gud. Och
sådana synder, sådana laster har alltid hvarje
slag af bildning räknat för de största, de
förfärligaste, de oförlåtligaste i
tidehvarfvet».
Almqvist har här angifvit sin säregna
kallelse: att som Ariman väcka sakernas
verkliga inre, att begå »det stora brottet»
Ellen Key.
(Forts.)
TEATER.
Ida Aalbergs gästspel.
Innevarande teatersäsong kan sägas hafva
börjat under både goda och dåliga
auspicier. Det kan nämligen utan tvifvel
kallas för ett godt förebud, när en
teatersäsong börjar med en lysande serie af
föreställningar, sådana som vid Ida Aalbergs
gästspel, och det är ännu bättre, när man
vet, att dessa föreställningar komma att
fortsättas genom andra af samma slag. Men
det finnes också en droppe malört i
glädjebägaren, och denna framkallas af den
naturliga tanken, att de lysande teateraftnarna,
åtminstone hvad beträffar den tragiska
genren, efter alla tecken att döma torde
inskränka sig till hvad de resande sällskapen
tillföra hufvudstaden.
Man kan om Ida Aalberg utan öfverdrift
säga, att hon eröfrat Stockholm,
och detta har också på det lifligaste
blifvit erkändt. När man efteråt tänker
tillbaka på de oförgätliga aftnar, hennes konst
skänkt oss, har man mindre intresse af att
upprepa, att hon lyckats. Det blir då icke
längre questio an, som sysselsätter oss, utan
det blir — för att tala med den
manhaftige kapten Larsson i »Fältskärns
berättelser» — snarare questio quo modo. Eller
med andra ord — hvad var det i Ida
Aalbergs konst, som gaf en så sällsynt lyftning
åt de dramatiska föreställningar, hvilka togo
sin början den första september på
Vasateatern och afslutades den tionde på k.
operan?
Att det icke var samspelet, totalintrycket
af själfva föreställningarna, har med
rätta oupphörligt blifvit påpekadt. Fru
Aalberg har gjort en s. k. stjärnturné i syfte
att få visa sitt eget betydande konstnärsskap,
repertoaren innehöll nästan idel bravurroller,
och det var i främsta rummet hr
Molanders regie, hvilken man hade att
tacka för, att totalintrycket ej blef ännu
mera misstämmande, än hvad som
verkligen var fallet. Ty disharmonien mellan
den celebra gästen och hennes omgifning
var verkligen stor, fastän lyckade
utföranden af äfven andra roller än hennes
egna förekommo, och valet af stycken visade
också, att man sökt efter sådana, där
redan författaren gjort det naturligt, att den
kvinnliga hufvudrolen skulle tillgodoses på
de öfrigas bekostnad.
Jag vill säga det genast, att jag
fullkomligt delar den uppfattning, som säger,
att det i vår tid öfverhandtagande
stjärnspelet, som ger tillfälle åt en enda artist
att oberoende af alla andra intressen göra
sin egen person gällande, inverkar i hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0469.html
