Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Spansk grandezza. Af Elof Tegnér. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
elof tegnér.
den erkände ättefadren till huset Gandia,
hvilket af dennä höga härstamning
hämtade mycket af sin glans. Dess
medlemmar ägde rättigheten att i sina slott
hafva tvenne gudstjänstkapell med
tillhörande präster, patronaträtt till
åtskilliga gifvande kanonikat, samt slutligen
privilegium att, jämte gäster och
tjänstfolk i huset, aldrig behöfva neka sig
njutningen att — äta kött i fastan och
på fredagarna!
Det sistnämnda privilegiet innebar
dock åtminstone en reel förmän, som
säkerligen i ett annat land än det
kost-föraktande Spanien skulle hafva
betraktats med en viss afund. Men de röda
strumporna på hertigen af Frias’
betjänter äro dock mera i stilen af äkta spansk
grandezza, än denna påfliga dispens.
Numera behöfver man, äfven om man är
rättrogen katolik, för att slippa fasta,
icke vara grand af Spanien, endast hafva
dålig måge.
Jämte dessa undantagsförmåner, af
hvilka en och annan, såsom vi sett,
åt-njötos ända in i vårt århundrade, funnos
de för grandernas hela kast gemensamma.
De voro samma andas barn och bestodo
väsentligen i tomt ceremoniväsen. Äfven
detta var dock genom sin ålder
vördnadsbjudande för det Spanien, som längre
än något annat land fasthöll vid
fäderneärfda bruk. Om granderna buro
rustning som under »los reyes catholicos»,
eller buro femtonhundratalets korta kappa,
höga ringkrage och riddarkedjan med
blixtrande ädelstenar; om de dolde sin
dvärglika kroppshydda i rokokotidens
sidendräkter eller i vårt århundrades
guld-broderade och kraschanerade uniformer
— samma vikt fäste de och deras
samtid dock vid dessa företrädesrättigheter.
Detta sträckte sig in i tidehvarf, som
alltför tydligt borde hafva erinrat om,
att det hela blott var — »magni nominis
umbra.»
Den för alla spanska gränder
gemensamma hederstiteln var »excelencia», och
granderna voro så öfvertygade om sin
egen höghet, att de vägrade gifva annat
än excellenstitel åt furstar i andra länder,
hvilka gjorde anspråk på titeln »Altesse»,
»Durchlauchts eller »Hoheit». T. o. m.
tyska kurfurstar fingo någon gång
uppbära den smäleken att kallas »excellens»
af spanska gränder.
Af Spaniens konung benämndes de
med de förtroliga namnen »du» eller
»min kusin», »mi primo». Ingen ansågs
kunna ställa sig mellan dem och
konungen: till hans person ägde de fritt
tillträde; inga hof ämbeten kunde beklädas
af andra än gränder. Ät dem och deras
fruar ägnades samma militära
hedersbetygelser som åt prinsar af blodet. Då de
passerade fästningar, ställdes till deras
förfogande hedersvakt. Detta gällde dock
naturligtvis icke i arméen tjänande
gränder, hvilka likväl äfven i tjensten af sina
förmän nämndes excellens. En
företrädesrättighet, som ej bör glömmas, — ehuru
säkerligen ingen gärna underkastade sig
dess tillämpning — var »el garrote noble»,
privilegiet att blifva strypt, icke
hängande i galgen, utan sittande på en stol.
För grandernas fruar steg den
spanska drottningen upp; de hade rättighet
att vid hoffester sitta på en estrad med
kuddar. Äfven deras »cavalieri serventi»,
som uppvaktade sina härskarinnor vid
ceremonidagar, och som kallades
»embe-vecidos», »kärleksdruckna», ansågos hafva
vissa rättigheter, äfven om de ej själfva
tillhörde grandernas klass. Man öfversåg
att de visade sig med betäckt hufvud i
konungens närvaro. De ansågos hafva
glömt allt annat för sina damer.
Hufvudprivilegiet fram för alla, äfven
i rent bokstaflig mening, var dock just
rättigheten att hafva hufvudet betäckt i
konungens närvaro. Ceremonien vid denna
»cubertura», betäckning, utgjorde, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
