Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Spansk grandezza. Af Elof Tegnér. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spansk grandezza.
437
med tillhörande gods. Så hade t. ex.
en hertig af Medina-Celi 1711 ej mindre
än 7 grandezzor: han var fyra gånger
hertig, två gånger markis och innehade
utom sina fyra hertigdömen och två
markisat ett grefskap.
Allt detta var mera gynnsamt för
rikedomens bevarande än hälsosamt för
rasernas renhet; allra minst var det nyttigt
för deras bestånd. Stormännen krympte
samman; de stolta krigarnes ättlingar
blefvo dvärgar, som ej kunde fylla upp
deras rustningar; och de spanska
grändernas öde syntes företecknadt genom
deras konungars af habsburgska huset.
Den store kejsarens spanska
efterkommande dogo ut med Karl II, »berühmter
Ahnen Enkel», men fysiskt och psykiskt
lika oförmögen.
Men anspråken växte icke nedåt, i
samma mån som deras bärare, med sina
stora namn och ackumulerade
»grandezzor.» Tvärtom: de gränder, hvilka själfva
eller hvilkas fäder rört sig i Filiparnas
eller Karl II:s hof, sågo ner på dem,
som upptagits i deras kast under
Bourbonernas därpå följande välde. Och när
i början af 1700-talet, då Bourbonernas
dynastier härskade på båda sidor om
Pyreneerna, den spanske statsmannen
kardinal Portocarrero, såsom det uppgafs,
af personliga skäl understödde ett påbud
om likställigheten af Spaniens gränder
med »les ducs et pairs de France», så
framkallade detta en energisk protest,
som i den spanska högadelns namn
frambärs af hertigen af Arcos.
Hvilka voro då dessa
företrädesrättigheter, på hvilka så stora anspråk
byggdes? Politiska voro de icke, såsom de
engelska lordernas, den polska adelns
eller det svenska riddarhusets; men de
voro i grandernas ögon af icke mindre
vikt. De voro af mångahanda slag, dels
gemensamma för alla, dels tillhörande
särskilda hus.
Några af dessa sistnämnda privilegier
voro egendomliga nog; de ägde
åtminstone ålderns helgd samt återkallade
stundom minnenas ära. Att Cidens
ättlingar, hertigarna af Frias, ägde rättigheten
att låta sina betjänter bära röda
strumpor, liksom konungens egen betjäning,
var ett urgammalt och högt skattadt
utmärkelsetecken. Andra inneburo direkta
minnesgärder åt förfädrens berömliga
gärningar. Så fick hertigen af Arcos
årligen på Kristi himmelfärdsdag den dräkt,
som konungen burit: det var till minne
af den ätteman, som räddat Alfons den
stores lif. Samma dag lämnades
drottningens kläder till grefvinnan af Palma.
Hertigen af Infantado fick på en bestämd
dag årligen tvenne jaktfalkar; samma
dag gick konungen svartklädd, för att
hedra minnet af en bland hertigens
förfäder, som offrat sitt lif för en spansk
konung. Hertigen af Hijar hade
rättigheten att trettondedagen bjuda konungen
på middag. »Men», berättar den
ofvannämnde svenske antecknaren, som själf
sett denna ceremoni utföras i hertigens
hus, »kl. 12 sändes en hofvagn med sex
mulor, körda af konungens lifkusk. En
mayordomo går upp och gör konungens
ursäkt att han icke mår väl, och lämnar
som present till hertigen den klädning,
som konungen den dagen ärnat bruka.
Hertigen beklagar att han ej får
uppvakta konungen, och skänker en
penningsumma, motsvarande klädningens värde,
till kusken och betjäningen.»
Huset Gandia hade andra
företrädesrättigheter, som ej härrörde från
konungens nåd, utan voro ärfda från en annan
ännu högre potentat. Det var påfven
Alexander VI, Cesar Borgia’s fader, om
hvilken historien ej har mycket godt att
förtälja, och som, så påfve han var, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
