Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sergel-porträtt. Af Georg Göthe. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sergf.l-porträtt.
461
•är en af sin tids mest bildade artister,
»unique comme peintre instruit.» Och
i de bref, han därifrån skref till Tham,
meddelar han icke blott nyheter från den
konstnärliga utan äfven från den
vittert-lärda världen. »Jag plägar alltid säga»,
skrifver han till Byström 1812: »lycklig
den människa, som lefver ända till sin
dödsstund i dyrkandet af konsterna och
vetenskaperna.»
Sergels bref till de vittra och
artistiska vännerna, — och han var en flitig
brefskrifvare — äro ofta både kvicka och
intressanta. Väl är hans franska
miserabel i stafningen, — dock ej värre än
många andras i denna fransktalande tid
—, men stilen är lättläst, originel och
färgrik.
Hör till exempel hans skildring af
Reuterholm i brefvet till Tham d. 27
december 1796. Reuterholm hade nyss
fallit i onåd, då Sergel och Johan Jacob
De Geer sammanträffade med honom på
sin färd till Dömestorp. »Reuterholm
såg snarare ut som en flykting än som
resande», säger Sergel. »Då jag såg
den högfärdige mannen nu så plötsligt
förödmjukad, liknade han för mina ögon
en orm, hvars hufvud man skurit af och
som ändå konvulsiviskt slingrar sig.
Striden mellan hans räddhåga och hans
högfärd var dråplig att skåda.»
Andra prof på Sergels brefstil har
läsaren redan i det föregående sett. Här
vill jag till slut blott meddela ett litet
utdrag ur ett bref, som han skref d. 14 jan.
1813 till samme meromnämnde Tham,
och som visar, hurusom denne genuine
konstnär äfven hade ett hufvud för sig,
som ej var ovandt att spekulera i lifvets
viktigaste frågor. Han talar där som en
moralfilosof af deismens skola.
Frågan gällde nattvarden, hvars
lutherska fattning syntes honom
mycket krass. »När», utropar han, »skall
det tidehvarf komma, då folken skola
dyrka det Högsta Väsendet, som har
skapat dessa oändliga världar? När skall
man tro att detta Väsen är det enda,
och ej begära af oss atomer på jorden
annat än den Gudomliga Dygden; annat
än att vi skola göra det goda endast af
kärlek till våra likar, och icke göra mot
andra annat än de göra oss, vara
rättsinnade och sannfärdiga? När skall man
tro, att detta är den sanna religionen,
och att det icke ges någon annan ?
Denna tid kommer ej förr, än människan
blir så upplyst, att hon föredrager
moralens visdom framför våra svarta
Hypo-criters hycklerier» o. s. v.
Då Sergel nedskref denna
trosbekännelse, var han den skröplige, men
visserligen ännu till själen kraftfulle gubbe,
som vi se afbildad på Roos’ miniatyr.
Också inleder han brefvet med denna
jämmerfulla klagan: »Jag har ett anfall
af infernalisk gikt med kramp från tid
till annan –-det är endast med möda
jag kan släpa mig från det ena rummet
till det andra.»
Ett år därefter hade han slutat sina
plågor. Han dog i Stockholm d. 26
februari 1814, således för 80 år sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
