Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Gustaf Fröding. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
hjalmar söderberg.
patos, därtill följdes det för tätt i hälarne
af själfironien; icke heller tycktes hans skämt
vara runnet ur en hvardagsnatur, hur
populärt det än var, och slutligen var också
den häfdvunna rangordningen omkastad;
men redan det att här fanns en humor,
och i humorn behag, och att man trots
detta i det närmaste gick fri från
samhällssatir, redan detta var vid tiden för
Frödings debut en nyhet, hemtad direkt ur
den gamla goda tiden och därför för en
stor allmänhet så mycket mera kärkommen.
Jag tror mig därför komma saningen nära,
om jag betecknar den stämning, »Guitarr
och dragharmonika» i vida kretsar af
läsare väckte, som nära släkt med den af ett
gladt och rördt återseende. De provinser
i diktens rike, till hvilka denna bok förde
oss, voro oss visserligen icke nya, men vi
hade till hälften glömt dem.
På samma gång var intrycket af denna
diktsamling i viss mån förvirrande. Den
saknade enhet. Utom de »Värmländska
låtar», som genast väckte en så enstämmig
beundran, fans där moderna
zerrissenheits-poem, formelt föga stadgade, men med en
intensitet i lidelsen, hvars äkthet mången
misstrodde, emedan den antogs svårförenlig
med så mycken uppsluppenhet och godt
humör; vidare tidsdikter, som dock icke
voro bland tidens yngsta barn, men ofta
bland dess näst yngsta; vidare ett stort
antal pasticher, som nästan alla voro i sitt
slag mästerliga; och bland allt detta en
svärm af lätt skämtsamma stycken, så föga
betydliga, att de skulle kunnat passera
oanmärkta i Söndagsnisse, samt slutligen som
krona på verket en vanvettigt uppsluppen
Heineparodi, i andra upplagan tyvärr
försvunnen. Jag erkänner att jag saknar den;
den var obetalbar.
Det skulle vara ett tämligen
problematiskt företag att söka reda denna trassliga
härfva och väfva samman alla dessa
olikfärgade trådar till en öfverskådlig bild af
författaren, därest han icke redan kommit
oss till hjälp med sina »Nya dikter». Vi
återfinna honom i dem förenklad,
koncentrerad, mognad.
Gustaf Fröding är född 1860 på Alsters
bruk nära Karlstad. Hans far var
disponenten vid bruket löjtnant Ferdinand
Fröding; hans mor var en dotter af biskop
Agardh. Skolåren tillbragtes i
Kristinehamn och Karlstad, där studentexamen
af-lades 1880, hvarpå följde en fyraårig
studietid i Upsala. Någon examen följde icke.
Det vill i öfrigt synas, som skulle denna
universitetsvistelse ansenligt ha försenat den
blifvande diktarens utveckling. I unga år
behöfver man entusiasm, och Upsala är
icke entusiasmens stad; man behöfver
kritik, och det kritiska sinnet ersättes där af
en egendomlig passion för parodier. Att
göra parodier är som att lägga patience
eller spela »grisarne i klöfvern»: den, som
en gång har börjat, fortsätter till dess att
en kraftig impuls utifrån bryter
förtrollningen. Den skadar själfförtroendet, hämmar
skapardriften. Fröding var länge fången i
denna passion; han har öfver den skrifvit
dikten »Mefisto», förmodligen som
grafskrift. 1885 gjordes ett sista försök att
bedrifva studierna på allvar med filosofie
kandidatexamen som mål, men utan
resultat. Tillgångarne voro nu uttömda, och
efter ett par år af ovissa framtidsutsikter
följde 1887 en anställning som
redaktionssekreterare i Karlstadstidningen. Under allt
detta är Fröding en hängifven ehuru länge
passiv dyrkare af den sköna litteraturen,
och utvecklingsgången är den under
åttiotalets tidigare hälft vanliga: först Ibsen och
ryssarne, så det öfriga utlandet via Brandes;
och af svenska författare göra först
Rydberg, sedan Strindberg ett djupt och
varaktigt intryck. Samtidens litterära rörelse
går honom således långt ifrån spårlöst förbi;
men det är icke riktigt hans musik. Medan
exempelvis Levertin, drifven af en tidigare
vaknad poetisk skapardrift, vid denna tid
skrifver bok på bok i nuets smak för att
först senare finna sig själf, förblir Fröding
overksam till dess att Heidenstams
genombrott blir den fanfar, som lockar honom
ut på valplatsen. Men innan dess försiggår
under dessa sökandets och ovisshetens år
en total omhvälfning i hans inre. Han
känner trettioårsåldern närma sig med stora
steg, och ännu har han icke blifvit hvad
han drömt, eller hälften af hvad han drömt,
eller öfverhufvudtaget någonting alis. Man
finner i en årgång af kalendern Svea en
dikt af Fröding med titeln »Sol och
pannkaka», som torde härstamma från denna
tid. Den har i och för sig icke något
högt värde, och den har heller icke
upptagits i någon af diktsamlingarne; förfat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
