- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tredje årgången. 1894 /
469

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Gustaf Fröding. Af Hjalmar Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gustaf fröding.

i

469

tåren liknar där sina ungdomsillusioner vid
ett berg, högt som Gaurisankar, nämligen
för att få rim på tankar; och från denna
höjd har han störtat hufvudstupa ner i
verkligheten. Efter fallet har han känt sig
tämligen rådbråkad, och den kris, som följde,
har för alltid gifvit hans på ytan lätta och
fladdrande lynne en mörk bottenfärg. En
stor del af dikterna i »Guitarr och
drag-harmonika» torde också vara runna ur
stämningar från denna tid, särskildt de som
sam-manfördts i afdelningen »Griller och
grubblerier». Från och med nu har alltså hans
stämningslif ett centrum, möjligt att taga
till utgångspunkt för en poetisk produktion.
Vid denna tidpunkt inträffa två viktiga
moment i hans lif. För det första får han i
Heidenstams genombrott den yttre impuls till
att dikta, som för hans något indolenta
natur synes hafva varit nödvändig; för det
andra får han ett arf, som tillåter honom
att under ett par år sköta sin helsa i
Tyskland och Norge, ty naturligtvis har han
under årens lopp lyckats förvärfva en del
neurasteni, och som sätter honom i tillfälle
att en tid bortåt dikta ostörd af materiella
omsorger. Resultatet blef en rik och
mångskiftande — måhända väl mångskiftande
— poetisk produktion, som våren 1891
utmynnade i debutarbetet » Guitarr och
drag-harmonika», hvaraf hösten 1893 utkom en
andra upplaga. Våren 1894 följde »Nya
dikter».

Det är icke troligt, att Fröding ännu
är fullt färdig; men i dessa båda
diktsamlingar står han dock för oss med tydliga
konturer som en vek, uppsluppen och
melankolisk poet, hvars mest påfallande
egendomlighet, i synnerhet till en början, var
gåfvan att tala med många tungor. Hans
dikt gör ströfpartier i alla riktningar; men
lika säkert som en boll på en gummisnodd
kommer tillbaka till handen, som kastat
den, lika säkert vänder hans maroderande
sångmö gång på gång tillbaka till
högkvarteret, där ett vekt svårmod har sitt
ständiga residens.

*



Det populäraste af hvad Fröding diktat
är »Värmländska låtar» och i Nya Dikter
afdelningen »Från Värmland». Det är till
största delen folklifsbilder, byggda på
reminiscenser från barndomen och
ungdomen. »Våran prost» skrider fram på kyrko-

vallen med kappan snodd om armen;
framför honom strykas alla hattar af i fruktan
och bäfvan, bakom honom blandas
vördnaden med ett förstulet grin. Hans dräng
Jonte och hans häst Brunte köra
halfsof-vande sitt hölass; vägen är gropig och
stenig; och

»Brunte han vände

den åldriga mulen

tillbaka och sände

försiktigt förstulen

en blick under lasset

att se, om det ännu

gick rundt om med hjulen.»

»Beväringa» dansar vägen fram, full
och salig: han kan hoppa, men kan inte
gå. Med ett par oförlikneliga rader
skildras »korperal Storms» blygsamma
återgång till det borgerliga lifvet:

»nu bekar korpralen sin tråd

och är en skomakare, bekig af beken

och krokig och svag i knäveken.»

Lustigt och eggande ljuda bälgspel och
fiol, när det är »dans bort i vägen», och
långt borta ljuder en vallarelåt:

»Mörk sofver tallen, mörk sofver granen

dofvare sorlar en bergbäcks fall.

Fjärmare klingar den höga sopranen,

vallar och går och går vilse i vall.»

Man finner icke en form, som mjukare
smyger sig till innehållet, än Frödings i
dikter sådana som dessa. Formen sätter
honom här inga gränser. Hans språkliga
och specielt hans ordvrängarevirtuositet har
ökat den svenska lyrikens kapital af
formstyrka med ett absolut pius, och i fråga
om tokrolighet har han upptäckt hittills
oanade resurser i vårt språk. Hans
uppfinningsförmåga i den vägen sträcker sig
ända till nomina propria: det är icke af
en slump missionspredikanten i »Skojare»
heter Alsterin. Emellanåt låter han af sitt
ordgeni förleda sig att begå dikter med
uteslutande formelt berättigande, som
»Skogsrån» eller »Stadens löjtnant», hvilket senare
poem helt och hållet lefver på den i sitt
slag beundransvärda raden:

»Nej titta ni, nej titta ni, nej titt, titt, titt!»

Hvad man bland annat spårar i dessa
dikter är en i hög grad objektivt riktad
talang, jag vågar säga i högre grad än hos
någon annan svensk skald efter Bellman,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free