Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ibsens »Brand». Af M. Prozor - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibsens »brand». 5 iq
därpå återgaf honom hälsan. Hans
biografer berätta för oss, under hvilka
omständigheter detta arbete kom till. Ett af hans
skådespel, Kjær lig hedens komedie, i hvilket
Ibsen, såsom Brandes säger, gör narr af
den borgerliga förälskelsen, hade väckt en
storm af förbittring i Norge. Man
anklagade skalden för att neddraga
människohjärtat. Slesvigska kriget utbröt, och man fick
se, hvad de uträttat, som påstodo sig hafva
upplyftat det. Oaktadt alla de
deklamationer, löften och eder, som de
österrikisktyska härarnes infallande i Danmark hade
framkallat, voro svenskarne och norrmännen
vittnen till sina bröders undergång utan att
röra ett finger. Full af bitterhet och vämjelse
lämnade Ibsen sitt fädernesland och bosatte
sig i Rom. Skälet till detta val framgår af
följande rader i ett bref, som han 1870
sände till Brandes, då han stod i begrepp att
lämna Italien: »Man har tagit Rom ifrån oss
andra människor för att ge det åt politici.
Hvart skola vi nu taga vägen? Rom var
den enda möjliga vistelseorten i Europa,
den enda, som var i åtnjutande af den
verkliga friheten, som undgick de politiska
friheternas tyranni.»
Det var därifrån som han året efter sedan
han anträdt sin frivilliga landsflykt lät ett regn
af sentenser och ett hagel af epigram falla ned
öfver sitt fädernesland. Enär Ibsen är född
dramatiker, formade sig hos honom allt detta
i ett drama fullt af lif och rörelse, ehuru
symbolen där är öfverallt tillstädes och
ehuru skaldens tanke genomtränger hela
arbetet och till slut regerar däröfver med
envåldsmakt. Personerna uttrycka den
nästan alltid omedvetet (vi skola finna, att
det är omöjligt att identifiera Brand med
Ibsen), naturen lämpar sig efter den, illusion
och öfvertygelse bibringas oss i ett slag
och med en så suggestiv kraft, att man
frågar sig, om icke denna dikt är
skrifven af en hänförd panteist, för hvilken
världen har en vilja, en tanke, en själ, som
är identisk med hans egen, och som
han låter oss förnimma. Kanhända är
det så som Ibsen bör uppfattas. Det
finnes så mycket kanhända i hans dikt:
trogen sin doktrin, lämnar han stor
frihet åt andarne och nöjer sig i
allmänhet med att uppröra dem. Namnet
Brand, som man ofta hör både i
Skandinavien och i Tyskland, har författaren valt
ej endast för att symbolisera sin hjältes
brinnande nit utan också för att därmed
beteckna sin egen afsikt, som är att
»upptända en eld i själarne», såsom han flere
gånger har uttryckt sig. Finnes det ännu
själar, som icke vilja fatta eld? Man är
frestad att tro det, då man ser det slags
intresse, som förklarade fiender till konsten
för konstens skull lika väl som fiender till
dilettantismen hysa för Ibsen dramer.
Säkert är, att ett drama sådant som Brand
kan tillfredställa andra kraf än den vanliga
litterära nyfikenhetens, att man kan däraf
draga en väsentligare vinning. Kan man
icke i ett sådant fall säga med Montaigne:
»Låtom oss icke likna den, som då han
behöfver eld går att söka den hos sin
granne och, då han hos honom finner en
stor och skön eld, sätter sig ned där och
värmer sig utan att längre komma ihåg
att taga eld med sig hem.»
II.
En analys såsom inledning till en
öfversättning skulle vara ett öfverloppsverk, en
tråkig kommentar. Jag öfverlåter därför
åt Brand att fritt lägga beslag på eder
inbillning och edra tankar i fem akter,
ända till den upplösning, som har
uppkallat så mycken diskussion i de land, där
Ibsens diktning till en början har trängt
igenom, i Danmark, i Tyskland, i England.
Men sedan dramat är slut, ber jag om
till-låtelse att få säga några ord, icke för att
förklara dess mening utan för att påvisa
några frändskaper, som kanhända icke skola
vara utan sitt intresse för en fransk publik.
När man har inträngt i andan af denna dikt
och känner de inflytelser, under hvilka den
uppstått i skaldens själ, synes det vara svårt
att misstaga sig om dess syfte och mening.
Individen upplyftande sitt hufvud och
återfordrande sitt oberoende, det är hvad Brand
och den rörelse, af hvilken han är ett
uttryck, äro. Gerd symboliserar samma idé, men
omformad genom mänskliga svagheter och
sociala orättvisor till en förstörelsedrift,
som handlar i blindo och i stället för
den åsyftade friheten medför en dödlig
katastrof, som i sig uppslukar själfva det
individuela oberoendets princip. Gerd är
med ett ord revolutionen ledande till den
ödesdigra nivellering, som Ibsen fruktar och
förbannar, liksom Kierkegaard förut hade
gjort och liksom senare, i Frankrike, Taine
skulle göra. Denna nivellering betecknas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
