Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ibsens »Brand». Af M. Prozor - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 m. prozor.
det förbehållsamma väsendet döljes under
vanligtvis den förbindligaste och ofta den
meddelsammaste yta.
Jag erinrar mig, att då jag för första
gången reste genom Sverige på väg till
Stockholm, såg jag på ömse sidor af
järnvägen väl odlade fält, prydliga, rödmålade
bondgårdar, som röjde böndernas välstånd,
en ögonskenligen folkrik bygd; men
ingenstädes såg jag någon by. »De hafva
försvunnit efter storskiftet», sade min svenske
reskamrat. Så snart hvar och en blef
sin egen herre, hade alla blott en tanke,
att skilja sig från de andra för att lefva
och arbeta, tänka och bedja i fred. Det
är ej människohat. När de råkas, trycka de
hvarandras händer, och deras ansikten
klarna upp; men de finna behag i ensamheten.»
Hvarför hafva då icke Ibsen och fore
honom den danske filosofen Kierkegaard,
hvars inflytande direkt eller indirekt har
sträckt sig öfver hela den skandinaviska
litteraturen, förkunnat broderskap och
sammanslutning för sina landsmän i stället lör
att kämpa med hård energi för själens och
viljans oberoende, såsom de hafva gjort?
Därför att man icke lär ett folk andra
dygder än sådana, till hvilka det bär ett
frö inom sig. Att utveckla rasens anda,
att upplifva den i tider af nedslagenhet,
att försvara den mot inkräktning af
främmande principer, som kväfva eller vanställa
den — detta är moralistens uppgift.
Men, invänder man, hvilken fördel kan
man hämta af denna nationela filosofi, när
man icke har den jämförelsevis sällsynta turen
att vara född i Skandinavien ? Svaret är lätt
att gifva. Raser af olika natur kunna
angripas af ett och samma onda, och i detta fall
äro de botemedel, som föreskrifvas för den
ena, ofta nyttiga också för de andra. Det är
mera än ett halft århundrade sedan
Kierkegaard skref: »Utplånandet af skiljaktigheter
är icke af Gud, och hvarje god människa
måste erfara ögonblick, då hon ville gråta
öfver ett sådant förtviflans verk.» Och han
tröstar sig med tanken, att detta är en
pröfning, sänd af himmelen för att gifva nya
krafter åt den enskildes vilja. Än mer, denna
jämlikhet, som hindrar viljorna från att
göra sig gällande annorlunda än genom
association och låter de små organismerna
utbreda sig, hvilka hafva hvar sitt särskilda
intresse, leder enligt honom till den sociala
kroppens upplösning. Hvad Ibsen beträf-
far, berättar Georg Brandes, att ingenting
kan gifva honom ett så godt skratt som
dessa ord, som ideligen återkomma i hans
lands tidningar, för hvarje gång som det
är fråga om att utbreda en idé: »ett parti
bildades, en komité valdes, en förening
instiftades.» Man skulle kunna säga, att
ingen vågar framträda inför massan
beväpnad endast med sin vilja och att den
första omsorgen hos hvar och en, som har
en god ingifvelse, är att försäkra sig om
bundsförvanter, redo att göra dem alla de
medgifvanden och med dem ingå alla de
kompromisser, som äro oskiljaktiga för
dess förverkligande. Det finnes däri ett
slags låghet och förtviflad vanmakt, som
Ibsen, såsom förut Kierkegaard, tillskrifver
jämlikhetssystemets enerverande verkan, som
klipper till oss och stympar oss, så att vi
kunna gå igenom den gemensamma
kvarnen, där de personliga meningarne och de
individuela krafterna malas sönder och
endast egennyttan blir oskadd. Att förstå
att klokt använda och förlika de enskilda
intressena är våra dagars visdom.
Kompromisser och sammansmältningar af kyrka
och stat, af rika och fattiga, af lidelser
och samveten, det är hvad som förkunnas
i skolorna så väl som i kyrkorna. Däraf
den ömkliga bristen på allt slags ädel
hänförelse, därför äro vi i dag lika långt från
den kristliga försakelsens och
offervillighetens anda som från den hedniska
lifsgläd-jen, som också fordrar, att man helt skall
vara det man är.
Detta sakernas tillstånd framställer
Ibsen såsom ett brott af dem, som vålla det,
ej af dem, som därigenom förkrympas. Man
har ej tillräckligt gifvit akt på, att denne
skald ej talar till folket utan till dem, som
styra det. Själfva hans eleganta och
tuktade stil kommer ej väl öfverens med
folkdialekten, såsom till exempel Björnsons gör.
Han predikar ej på berget utan i
synagogan, inför de lagkloke. Kanhända är
detta ett af de skäl, som göra att alla höra
honom, enär de, till hvilka han vänder
sig i Norge, handla enligt samma
grundsatser som deras likar i alla andra land.
Brand skrefs under en kris — en
hälsobringande kris. Midt under smärtor,
vrede och ohygglig ängslan spårar man
däri skaldens kraftiga natur. Han har själf
berättat, att han var sjuk, då han började
detta drama, och att det energiska arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
