Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 1 - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
harald wieselgren.
tryckare, icke mot konungen. Hans död
på valplatsen, bestrålad af hjälteglorian,
skulle icke skapat hans plats i sitt folks
hjärta, om icke hans tjuguåriga regering
hade lärt folket, att det därunder vuxit
i kraft och betydenhet och såsom hans
trogna folk tillkämpat sig icke blott
nationelt oberoende utan ock en hedrad
plats i världen. Att Sverige genom
Gustaf Adolf fått en sådan plats, är en lycka,
som de kämpandes och lidandes
efterkommande väl må erkänna som ett godt
arf, utan att därför braska med tal om
»Sveriges storhetstid». »Storhets»-tidén
är ett alltför oegentligt namn för
krigs-makts-tiden. Denna tid skapades af
Gustaf Adolf; därtill var han nödd och
tvungen. Hur han skulle ha fortsatt eller
afslutat den, vet ingen. Men om honom
veta vi, att han vidgade riket, gaf
svenskarne ett högt mod och befriade de
förtryckta, som Axel Oxenstiernas ord lyda
på hans graf kor: »Regnum dilatavit —
Suecos exaltavit — Oppressos liberavit.»
2.
»När man noga vill besinna denna
närvarande rikets lägenhet och den
öf-verväga uti sina villkor och
omständigheter, då befinner man så margfaldiga
stora besvärligheter, både inrikes, så väl
som af fienderna, att man näppeligen
skall kunna olyckan och fördärfvet undgå.»
Så beg ynner Sveriges rikes rad sitt
betänkande om rikets tillstånd, afgifvet
till änkedrottningen i början af 1612.
Ingen ort i Sverige, Finland och Lifland,
heter det vidare, är för fienden säker.
Vi hafva platt inga vänner, som vår
olägenhet går till hjärtat. . . Samtliga
fienderna äro oss öfvermäktiga . . .
Det var rådet, som så talade, rådet,
adelns »högsta instans», och hos adeln
hvilade ali högre befattning med rikets
både militära och civila styrelse. Men
så mörkt allt syntes, var dock adeln
ingalunda villig att med rikets öfriga
inbyggare dela skatt och tunga. leke få
mäktiga släkter voro i öppen fiendskap med
»hertig Karls» afföda.
Men den unge mannen, som af
Sveriges ständer fått sig regeringen
uppdragen, tappade icke modet.
Kung Kristian hade 1611 anfallit
hans fader; genom sitt krig mot
Sigismund hade kung Karl äfven blifvit
invecklad i de ryska oroligheterna, för att
hindra det hotande polska öfvertaget i
Ryssland. Hans fältherre hade med
härsmakt trängt fram ända till Moskvà, men
nödgats återvända till Novgorod, där det
förhandlades om en svensk tronkandidat
för den lediga ryska tronen. Det
danska anfallet förlamade åtgärderna i öster,
och kung Karl dignade under bördan.
Nu skulle Gustaf Adolf reda ut härfvan.
Danskarne innehade Kalmar med
Öland och härjade i Småland, från
Bohus ödelades stora sträckor af
Västergötland; svenskarna gjorde likadana tåg
i Skåne och Halland. Allmogen
uppbådades »man ur huse»; en del utländskt
krigsfolk i den svenska hären var icke
stort bättre för Sverige än kung
Kristians legotrupper. Dessa fingo nästan
allestädes öfverhand. Anda till
Söderköping sträckte sig deras härjningståg
på östersjökusten, Elfsborg föll,
Jönköping var den enda fästning, som återstod
i det nedre landet — och dess
fästningsverk voro icke färdiga. Det adliga
befälet var ofta hufvudlöst, den unge
konungen måste helt och hållet lita på sig
själf — och på sin bondehär. Norr ut
hade väl skotska trupper i svensk tjänst
intagit Jämtland och Härjedalen, men
kung Kristian seglade på sommaren med
sin flotta ända upp till Vaxholm. Gustaf
Adolfs ankomst med sina legotrupper
och sin bondehär höll just på att varda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
