Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf ii adolf.
535
farlig för fiendens fartyg i den trånga
skärgärdsleden, när vinden hjälpte kung
Kristian ut i rum sjö.
Men Danmarks adel var ovillig mot
kriget — emedan kungens segrar kunde
göra honom allt för mäktig; hans
legotrupper vordo bångstyriga och tyckte
icke om att för uteblifven sold fara illa
i Sverige. Nederländerna begynte känna
krigets störande inverkan på
östersjöhandeln och erbjödo sig som fredsmedlare.
Deras anbud mottogs icke af Kristian,
som däremot i november sände sina
fredsunderhandlare att möta de svenske
vid Ulfsbäck, på gränsen mellan Halland
och Småland. Axel Oxenstierna,
Sveriges Rikes råd och Canzler, var främste
svenske underhandlaren. Gustaf Adclf
drog till Vernamo, icke långt ifrån
un-derhandlarne, till hvilka kung Kristians
svåger konung Jakob af England sände en
medlare. Den tunga freden slöts den 19
januari 1613. En million riksdaler i
silfver skulle Sverige betala på sex år för
att då återfå Elfsborg, de öfriga
landvinningarna återgåfvos å ömse sidor, så
snart ske kunde.
Den tunga lösepenningen erlades på
bestämd tid, och de båda kungarna höllo
efter slutbetalningen ett vänskapligt möte
i Halmstad; då var Gustaf Adolf icke
längre den okände ynglingen, som drog
ikring på härjningståg med bondehärar;
han var kung Kristians, sin fadders,
rival ej blott i den skandinaviska nordens
riken utan i hela det evangeliska
Europa.
* tf
Hvad Gustaf Adolf vunnit på sina
upprepade färder genom det södra och
mellersta Sveriges landskap under det
bedröfliga krigsåret, var i främsta
rummet att ha blifvit känd af undersåtarne,
därnäst att med egna ögon ha fått se
»landsens lägenhet». Den unge, verk-
samme, rättrådige, sig själf aldrig
skonande konungen hade vunnit folkets
till-lit. Och han hade själf fått blicken klar
för samhällsbyggnadens refvor. Han hade
jämväl fått ytterligare pröfva och lärt
till fullo värdera den äldre frände, som
från en af hans förmyndare blifvit hans
främste rådgifvare, Axel Oxenstierna.
Med honom utförde Gustaf Adolf sitt
tjuguåriga regemente. Axel medlade med
rådet, medlade med adeln, med
änkedrottningen och härtigarna, så att
sämjan med konungen icke bröts. Han
hjälpte konungen i alla hans företag som
den trognaste vän. Nu, på våren 1613,
hade Gustaf Adolf jämväl funnit en
hjärtevän, med hvilken han hoppades få dela
sin tron. Ebba Brahe var icke fullt
halftannat år yngre än Gustaf Adolf, en
fager tärna, hans nära fränka: ty Gustaf
Adolfs farmor var syster till Ebbas
morfar. Nu vistades hon, efter moderns död,
i änkedrottning Kristinas hof. Hennes
far, grefve Magnus, riksråd och
riks-drotsete, hade ingen son, endast denna
dotter. Till sin »hjärtans aldra käresta
fröken» skrifver konungen kärligen under
sina resor, erinrar henne om det löfte
hon gifvit och försäkrar om sin egen
kärlek: »beder, at I Eder icke velen inbilla,
at jag uti någon måtto mit ord emot
Eder ryggia skulle.» Grefve Magnus har
gifvit sitt tillstånd, änkedrottningen, i
början ovillig, har frampå sommaren 1613
gifvit det besked, att hon vill tala med
Ebba och spörja, skrifver konungen, »om
I villen bida efter mig några år» och
lofva, att ej skylla på drottningen »om
så sker, at jag förandrade mitt sinne och
I således blefve besvekne». Ännu i sept.
1614 skrifver konungen ifrån Narva till
sin »käraste fröken». Han har då icke
på länge haft tillfälle att skrifva, men nu
tycker han, att »mitt hjärta aldrig kunde
hvila, hvar jag det försumma skulle ...»
»Besynnerligen tackar jag hans gudom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
