Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TACK SKALL DU HA!
19
»Föd din käring själf du!»
»Ja, inte tänker jag föda din.»
»Har jag bedt dej, kanske?»
»Det hörs så likt.»
»Ja, men nu är du evinnerligen
olyck-lig, gosse lilla!»
Anders slog ihop näfvarne, så att det
sade skvatt.
Hå, hå, hå, förmanade Lasse. Inte
skulle de slåss för så usla skrällen. Nej,
det skulle de då inte, och så togo de sig
en sextumsspik på den saken.
På det sättet uppgjordes småningom
affären i sakta mak och blef klappad och
klar vid kvällningen. Då var också
literbuteljen klappad och klar och litet af en
annan literbutelj. Gubbarne voro
hvarken klappade eller klara, hvad det
beträffade.
De båda gubbarne fingo en härlig jul.
Hvarje morgon kom Lars hem till
Anders, och ena rockfickan hängde då alltid
tungt och vackert. En rår egentligen
inte för, att en tycker att en flasktyngd
ficka är en vacker syn; det ligger
likasom i enses själ, så att säga, att tycka
så — om jag så får uttrycka mej.
Hvar morgon låg Anders som en
brudgum och fick kaffe på säng. Bruden
gick och slängde i dörrarne, luggade
ungarne för rakt ingenting att tala om, och
såg ut så att man kunnat stämma blod
med henne. Kölden var ihärdig det året.
Termometern visade 40 grader ett par
dagar, till dess att kvicksilfret med ens
ramlade ned i kulan och tjurade där en
vecka eller mer. Alla tyckte det var
kallt, men ingen visste hur kallt det var.
Det angick egentligen icke Lars
Persson, att det var kallt den vintern. Han
hade godt om ved och — hade aldrig
någon vinter varit så ärlig i vedväg
sedan han kommit i den kalla stuga han
hade. Saken var den, att Anders Ols-
sons drängar körde hem kastved till
honom — tänk kastved, gratis! Inför detta
lyckliga faktum tyckte Lasses käring, att
hon kunde blunda för sin gubbes
kuttingar och det där. Hvad brydde hon
sig egentligen om att han betedde sig
som om han den ena dagen haft en
cirkus i hufvudet och den andra dagen en
ångkarusell! Käringen var egentligen icke
så svår, bara det fanns att äta och dricka
och lägga i spisen med i backstugan —
och såsom denna märkvärdiga vinter hade
det aldrig funnits förr i det huset af
lifvets tarf.
Denna ljuflighet hade räckt länge, om
inte det blifvit det där storkalaset i
timmerkojan en dag i februari.
Anders Olsson afverkade af sitt sålda
skogsskifte, och hans gode vän Lasse var
med honom, utom drängarne förstås. Det
blef icke så allra värst mycket hugget
och framforsladt som fast mera ätet och
drucket. En väldigt snygg och vacker
ankarekagge hade Lasse kört från
bygden en kväll, så att ingen skulle se det.
Strax utom åkerhagen mötte honom
Anders, och så körde de tillsammans och
styrde tillsammans och hade ett oherrans
trefligt lass, tyckte de. Kaggen räckte
länge och väl, men vardt tom en vacker
dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
