Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TACK SKALL DU HA!
21
Greta Kajsa kröp upp till sin herre
och man på bogsläden; Lars Perssons
Gertru’-Dea desslikes till sin Lasse. Men
aldrig att de ägnade gubbarne ett spår
af deltagande! Det var just det, som
var kostligt. Utan Greta Kajsa vände
sig och drog skånkarne in under kjolen,
hvarpå hon satte ögonen i Gertru’-Dea;
det var tydligen meningen att titta ihjäl
henne eller åtminstone glo henne
gallfeber i köttet. Gertru’-Dea var inte den,
som var sen att skottväxla med
korp-gluggarne, så hoti blinkade inte — det
en människa kunde bli varse — ifrån
åkerhagen och till vägskälet hemma.
Fråga hvem du vill i byn, så skall
du aldrig höra någon berätta, att det
sades ett enda ord på denna färd, vid
pass en half fjärdingsväg!
I alla fönster tittade folket ut ifrån
rykande varm strömming och potatis och
herrejessade sej öfver en töcken farlig
ställning! Småpojkar sprungo på dörren
och gubbarne skreko efter dem: sitt inne,
din vettvilling! Men efter småpojkarne
smögo sig drängarne ut, och hur det var
kunde inte gubbarne hålla sig i skinnet
heller, utan gingo ut på sina stugubroar
i tur och ordning, efter som tåget gick
genom byn. Där stodo de i sticke-tröjor
och utan mössor och ropade nedåt
vägen: »ha’ dom supe’ ihjäl sej? — A’ dom
schöl (döda) bägge?»
Ingen svarade ifrån slädpartiet.
Käringarne extimerade inte att tala
— och följet gick under den själen
förlamande känsla, som man känner, då man
hvarje sekund väntar, att en finare
sortens cyklon skall komma svepandes. Här
voro socknens största och värsta
käring-käftar på några alnars afstånd från
hvarandra, och alla tyckte hur de sutto och
laddade sig. Den ena hade sin casus
belli i en hundskinnpäls och den andra
hade sin i fällarne, så den saken fattades
inte. Men inte ett knyst hördes.
Detta gjorde, att det hvilade
någonting alldeles obeskrifligt hemskt öfver
färden.
Summan af saken vardt den, att
gubbarne kryade till sig. Men med
brännvinsaffärerna kom det inte till någon
fortsättning. Det var andra dagar nu, än
då Anders låg i sin säng och var
brudgum hvarje morgon och fick kafifekaskar
af Lars Persson. Nu voro de en visa i
hvar mans mun, och alla hade ögonen
på dem, om de försökte snedda öfver
till hvarandra.
Begrips: de hade inga glada dagar.
Visst gick Anders ibland så att han
kunde se Lars Perssons vedbacke — som
var tom nu för tiden — och Lars
Persson strök omkring och kände längtan
efter Anders Olsson. Men i bägge
fallen var det en käring, som gick efter dem.
Nu är det så i vissa byar på landet, att
skvallret är likasom en
samhällsinrätt-ning, som ligger alla på hjärtat. Två
vänner, som haft mycket tillhopa, äro
ifrån hvarandra ett par veckor och —
sedan känna de ingen annan längtan att
råkas än för det ädla .syftet att ge
hvarandra på den så kallade svinpälsen. Då
har denna samhällsinrättning arbetat litet.
Det gick så här.
Men Lars hade det drygt. Byborna
och sockenborna kände sig
utomordentligt anständiga och nästan religiösa, då
de jämförde sig med Lars och Anders.
En sådan ny och ovanlig känsla
ompysslas, tills den blir stor och stark, hvarpå
någon alltid får sitta emellan. Då nu
någon skall stukas, vet folk, att det har
sig lättare med en fattig än med en
förmögen. Det är således tryggast att slå
ned på en stackare, då moralen vill ha
motion.
Lars vardt utan mat i stugan och
utan arbete i bygden. Ovett fick han af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
