Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LITTERATUR.
 |
| Oscar Levertin. |
Det skrifs många goda böcker; vår
sympati kan icke rymma dem alla. Många
mer eller mindre utpräglade individualiteter
med mer eller mindre mognad form, med
röster af starkare eller sprödare klang och
med idékretsar af dagens, gårdagens eller
ännu äldre snitt till bottensats slitas hvarje
höst och hvarje vår om vårt intresse. Likt
en grupp cirklar, af hvilka några delvis
täcka hvarandra och några knappast
beröra hvarandras periferier, men af hvilka
hvar och en behållit någon om än så liten
del af sin yta oberörd af de andra,
trängas de dagligen om utrymmet på våra
bord och i våra hjärnor. Hvar och en,
som någon längre tid sysslat med
bokvärlden, vet endast alltför väl, i hur hög grad ett
litterärt erkännande, ja någon gång också
en litterär beundran, låter förena sig med
en trött likgiltighet för själfva den
diktareindividualitet, som utgör föremålet. Våra
egna lynnen äro ju, också de, cirklar
liksom de andra, liksom böckernas; och fullt
lefvande blir vårt intresse för ett
främmande temperament först då, när dess
cirkel skär vår egen i en hotande närhet
af dess mest oberörda och djupast
personliga trakter. Det är därför vi så ofta med
missräkning lägga ifrån oss en nyss slutad
bok, äfven då den ger oss föga anledning
till klander; och det är också därför som
vi — trots de bästa föresatser att icke låta
vårt omdöme förvillas af förutfattade
meningar — icke kunna undgå att glädjas,
då vi en grå decemberdag i
bokhandelsfönstret ånyo mötas af ett namn, som en
många gånger läst och omläst bok redan
hunnit göra kärt för vårt öga och vårt öra.
»Legender och visor» var en af dessa
böcker, som gifva sin författare fast grund
under fötterna. Likväl vanns icke heller
detta slag med ens; det anseende af
absolut förstarangsverk, som denna
diktsamling äger, har den förvärfvat så
småningom, man och man emellan, till större delen
på sidan om den skrifna och tryckta kritiken.
Det är icke min mening att här säga
något ondt om vår svenska kritik. Den är
icke elak af naturen. Snarare skulle man
kunna beskylla den för allt för blygsamma
anspråk; den brukar i regeln kunna ställas
till freds med litet nog. Men den har en
smula svårt för att fatta, och den har
framför allt en afgjord motvilja för att
öfvergifva en gång intagna positioner. Den
lämnar dagligen de mest lysande exempel
på sanningen af den gamla satsen, att
vanan är halfva naturen; och då »Legender
och visor» såg dagen, hade denna kritik
längesedan vant sig att anse Levertin för
en halfgod författare, som dessutom hade
oriktiga åsikter. Inför den aktuela
kritiken blef därför resultatet en liten enkel
succés ungefär jämförlig med den, som
pseudonymen Alfaros dikter löjligt nog icke
ha vunnit, men som en lycklig (eller
olycklig) slump mycket lätt skulle kunnat
förhjälpa dem till.
Men det var då; de tre år, som gått
sedan dess, ha beredt rum åt Oscar
Levertins diktning och namn, och man kan
numera tala om honom som en af våra
yppersta utan att därigenom vedervåga att
komma i allt för skarp motsättning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0054.html
