- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
46

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vittne om att vara runnen ur en mästares
penna. Det slags ordkonst, som så
underbart lånar sig åt att uttrycka den
kortare diktens mera koncentrerade innehåll
— vare sig det är versifieradt eller ej —,
vägrar envist att göra tjänst, när det
gäller att skildra lifvet i bred ström. Det
lyriska ordflödet blir då i all sin rikedom
fattigt och utan färg.

Nej, det är icke på prosadiktningens
område Levertin ger oss det bästa af sig
själf. Samtidens stora prosaister ha lärt
oss att i denna genre söka våra ideal i
en renare stil och en mera stramt
tilldragen komposition än dem vi finna i dessa
böcker, och hur långt än diktaren
momentvis har nått äfven i dem, lägga vi
dem dock utan stor saknad åt sidan, då
han i Legender och visor och Nya dikter
bjuder oss sin andes söndagsbarn, sin
glädjes och sin smärtas med hemlig och
underbar konst framställda quinta essentia.

* *
*

»Legender och visor» ha diktats
under en tidrymd af tre till fyra år; och
likväl får man söka länge i den samtida
litteraturen, innan man träffar ett verk så
absolut homogent som detta, så helt i
färgen, så utan afbrott buret af samma
lidelses melodi. På hur skilda punkter af
skönhetsrikets marker han än sänker sin borr,
alltid springer det i dagen en stråle af
samma underjordiska flöde. I växlande
omgifningar och skiftande dräkter resa sig
åter och åter för hans syn högt öfver alla
tillfälliga betingelser de båda stora
huvudsymbolerna Kärlek och Död, alfa och
omega i lifvets bok. Som tvenne systrar
med armarne slingrade om hvarandras lif
skrida de i skymningen genom stadens
gator:

Den ena strör rosor i purprad brand,
som glöda likt vinstänk på bröllopstilja.
Den andra strör mullens blekbruna sand
med hand, som är spenslig och hvit som en lilja.


— — — — —

Men själfva i tystnad följas de åt
och andra än människosyner skåda,
och välsignelsens tack och förbannelsens gråt
äro lika okända ljud för dem båda.


Hans skaplynne är genomdränkt af
lyrisk ton och så godt som fullkomligt
blottadt på dramatiska element. Det hvaråt
han syftar och det som han når är icke
den stora tragiska gesten i dess blixtkorta
och intuitiva skönhet, sådan den flammar
upp i själfva handlingens knutpunkt. Hans
dikt är aldrig, som Heines så ofta var det,
ett sorgespel sammanträngdt till några få
och korta strofer; men den är ofta
epilogen till ett sorgespel. Han älskar framför
allt annat att framställa det moment i ett
människolifs aftontimme, då upplefvelsens
alla skilda trådar för erinringen väfvas
samman till en hel och ogrumlad bild af
gripande klarhet. Han diktar om Shylock,
sedan han återvändt till det öfvergifna hus,

där skuggan tungt om dödad lycka kväder,


och där

i svarta vinklar tassla döda skratt.


Han klagar med Monikas bittre son:

Längtan och lycka, all jordisk lystnad
larmat sig ändtligt till döds i mitt kött;
nu vill jag hem, vill ställa i tystnad
palln vid din bänk och hvila mig trött,
medan ur askan af höstkvällens vind
röken drifs kvalmig hän mot min kind.


Och han sjunger i Nya dikter om
Chastelard på väg till schavotten, om Lancelot
irrande på Cornwalls strand. Och som ett
i guld på svart marmor ristadt epitafium
öfver alla lidelsens i människobröst tända
och förbrunna flammor lysa med en
retorisk pomp, som erinrar om Lidner och
Wallin i deras bästa skapelser, dessa af
mästarehand formade trettiotvå vers i
Mardigras, af hvilka de första lyda:

Dock lika mycket, hur man drömde förr,
om vårligt fint, om tyngdt af sommarns brånad,
snart öppnar sig den mörkrets koppardörr,
bak hvilken skall förintas all vår trånad.


Ständigt dröjer i Levertins diktning
samma grundton kvar, sedan bimotiven
förklingat. Den kan någon gång erinra
om något af dessa sällsamma stycken af
Sgambati, i hvilka basen icke tröttnar att
upprepa samma figur. Poesien blir under
hans händer den blanka spegelyta, i
hvilken han ständigt möter sitt eget ögas blick
och sin egen pannas hvälfning, inramad än
af skogstjärnets näckblad, än af ett
altarkärls ålderdomliga sirater och än af en
rokokospegels snirklar. Och om han också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free