Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittne om att vara runnen ur en mästares
penna. Det slags ordkonst, som så
underbart lånar sig åt att uttrycka den
kortare diktens mera koncentrerade innehåll
— vare sig det är versifieradt eller ej —,
vägrar envist att göra tjänst, när det
gäller att skildra lifvet i bred ström. Det
lyriska ordflödet blir då i all sin rikedom
fattigt och utan färg.
Nej, det är icke på prosadiktningens
område Levertin ger oss det bästa af sig
själf. Samtidens stora prosaister ha lärt
oss att i denna genre söka våra ideal i
en renare stil och en mera stramt
tilldragen komposition än dem vi finna i dessa
böcker, och hur långt än diktaren
momentvis har nått äfven i dem, lägga vi
dem dock utan stor saknad åt sidan, då
han i Legender och visor och Nya dikter
bjuder oss sin andes söndagsbarn, sin
glädjes och sin smärtas med hemlig och
underbar konst framställda quinta essentia.
* *
*
»Legender och visor» ha diktats
under en tidrymd af tre till fyra år; och
likväl får man söka länge i den samtida
litteraturen, innan man träffar ett verk så
absolut homogent som detta, så helt i
färgen, så utan afbrott buret af samma
lidelses melodi. På hur skilda punkter af
skönhetsrikets marker han än sänker sin borr,
alltid springer det i dagen en stråle af
samma underjordiska flöde. I växlande
omgifningar och skiftande dräkter resa sig
åter och åter för hans syn högt öfver alla
tillfälliga betingelser de båda stora
huvudsymbolerna Kärlek och Död, alfa och
omega i lifvets bok. Som tvenne systrar
med armarne slingrade om hvarandras lif
skrida de i skymningen genom stadens
gator:
Den ena strör rosor i purprad brand,
som glöda likt vinstänk på bröllopstilja.
Den andra strör mullens blekbruna sand
med hand, som är spenslig och hvit som en lilja.
Men själfva i tystnad följas de åt
och andra än människosyner skåda,
och välsignelsens tack och förbannelsens gråt
äro lika okända ljud för dem båda.
där skuggan tungt om dödad lycka kväder,
i svarta vinklar tassla döda skratt.
Längtan och lycka, all jordisk lystnad
larmat sig ändtligt till döds i mitt kött;
nu vill jag hem, vill ställa i tystnad
palln vid din bänk och hvila mig trött,
medan ur askan af höstkvällens vind
röken drifs kvalmig hän mot min kind.
Dock lika mycket, hur man drömde förr,
om vårligt fint, om tyngdt af sommarns brånad,
snart öppnar sig den mörkrets koppardörr,
bak hvilken skall förintas all vår trånad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
