Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som det andra och därför väljer det första
som råkar flyta ur hans penna.
Man tvingas likväl gång på gång att
i det som en människa vill vara söka
nyckeln till det som hon är. Och Levertin
lägger aldrig tonvikt på det i billig
mening sentimentala drag, som ett för
nyanser okänsligt sinne lätt kan spåra i hans
poesi. Han är romantiker, det är sannt;
men som romantiker är han dekadent, som
dekadent romantiker. Och om, som Wilde
har framhållit, redan förmågan af en
hvilken som helst attityd icke är att förakta,
hur mycket mera fascineras icke då vårt
intresse af denna bedrägligt dubbla och
därför dubbelt fängslande attityd, som man
här och där kan spåra hos Levertin och
som jag finner vara för honom
karakteristisk. Diktens och tankens män stå nu
som alltid med ett osynligt streck delade
i tvenne stora hufvudgrupper, hvilkas
skiljaktigheter ha föga att skaffa med skolor
och litterära program. Den ena vill smycka
lifvet med allt hvad en frodig fantasi
skapar skönast. Den andra lurar girigt på
hvarje tillfälle att rycka masken af
tillvaron: se hennes vissna hy, se hennes tomma
ögon! Levertin har i denna tysta strid
valt en afskild och för hans andliga
struktur intimt betecknande plats. Han
samtidigt demaskerar och bekransar det lif
han med hvarje skälfvande fiber dyrkar,
medan han med ett tungsint leende på
läpparne undviker att låta den vänstra
handen veta hvad den högra gör. Kanhända
att en kommande alstring en gång skall
visa oss något mera af den uttröttade och
känsloknappe skeptiker, som är Levertins
andra jag, och som ännu söker och oftast
också finner en eggande förströelse bland
en snart till öfvermognad hunnen
senromantiks hela brokiga apparat af pittoreska
dräkter, stämningsmättade accessoarer och
smäktande attityder.
* *
*
Det är ett misstag att tro, att en
diktning spirar upp ur en världsåskådning.
Liksom trädet och rankan skjuta upp ur
samma jord, så spira världsåskådningen
och dikten tätt sammanslingrade ur samma
jordmån: temperamentet, påverkadt af
erfarenheten. Det torde vara kändt, att
Levertins poesi icke följer någon positiv
världsförklarings praktiska syften i spåren.
Är den då en lek till tidsfördrif? Om man
så vill, ja. Man skulle dock helst undvika
att tala så tanklöst ringaktande om allt
som sättes under rubriken tidsfördrif. Det
är likväl icke någon ringa ting, det att
skänka färg och intresse åt alla dessa
dagar och timmar, af hvilka vårt lif dock
ytterst består, och om medlet är verksamt,
så bör det hållas i ära, vare sig det
kallas filantropi, politik, tomtaffärer eller poesi.
Men den världsåskådning, som agnostiskt
fri från alla positivt fastklubbade resultat
kan läsas mellan raderna i nästan allt
hvad Levertin diktat, har äfven den en
skarpt personlig färg. Man skulle kunna
kalla den för epikureismens motsatta pol.
Medan epikurén i ett sorgfritt lugn ser den
enda lyckan, förenar Levertin liksom på
trots de bägge begreppen lust och smärta
med samma olösliga band. Hör dessa
rader, åter ur Mardi-gras:
Om lust, om smärta! Lika godt! Allt lif
blott tvenne klara högtidsflammor äger,
allt annat blott är mulet tidsfördrif,
men deras sken re’n blänkt mot barnets läger.
Det ena det är nöjets bröllopsljus,
det andra smärtans röda offerlåga:
för båda brinner lika väl vårt hus
till aska ned med ljuf och dödlig plåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
