Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sekular-parentation i ordenskapitlet Den Svenska Pinden hållen öfver Stormästaren Karl Mikaël Bellman på hundrade årsdagen af hans död den 11 februari 1895 af Versmakaregesällen, tillförordnade extra ceremonimästaren och parentatorn Finke Finne. Teckning af G. Lindberg - Förspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORSPEL.
Midvinterlandskap, natt, svagt snöljus. En mängd
små tomtar och nissar sopa snön från marken och
träden under Prosperos ledning. Till höger i
förgrunden står Bellmans byst på en karyatidpiedestal;
på hans hjässa och näsa ligger snö.
Prospero med sitt spö ropar utåt fältet i fonden,
som knappast skönjes:
Hallå, små tomtar I Går ert göra lätt?
Blir vintern snarligen på porten sopad?
Om några timmar blåser jag reträtt,
då måste snön och kölden vara slopad.
Gån på, små tomtar! Det blir fest i natt,
den Svenska Pinden firar sekelgille
till ära för sitt sommarmorgonsnille
Karl Mikael... Nå tomtar, tagen fatt
och sopen vintern ut, och det i blinken!
Hörs ej musiken redan där från brinken?
Hvad Sverige ägt af stora, vittra andar
har möte stämt här invid Bellmans byst.
Låt se att innan morgonsolen kysst
Djurgårdens ekar... Men hvad är det? Tyst!
Jag hör musik, som sig i prasslet blandar.
Fjärran, otydlig musik.
De komma redan! Tomtar, fort i väg!
Man hör ju redan ordensbrödrens steg.
Här måste sommar bli! Vi Djurgårdsnissar
må smycka festens sal för sångarkungen
och tvinga blommor att slå ut på ljungen!
Och det skall lyckas oss. Se där! Nu hissar
ju sommarhimlen re’n sin ljusa sky!
Det ljusnar något litet, och purpurmoln randas
lätt öfver fondens sommarlandskap. Musiken höres
närmare, och man kan uppfatta de allt tydligare
marschtakterna af »Undan ur vägen, se hur
profossen — —». Prospero ser sig en sista gång
omkring och varseblir snön på Bellmans byst, springer
fram och slår bort den med sitt spö.
Ni glömska kräk! Se där på Bellmans hy
ni glömt en sats med snö. — Nå, lika mycket!
Nu har ju Djurgårn fått det rätta tycket
och Djurgårdssångaren sitt rätta drag.
Se däri Han ler! Han ler! Hvad sade jag!
Slår inbjudande ut med handen mot de kommande:
Den Svenska Pinden hälsas i det gröna!
Välkomna hit att sommarns glädje röna
och att dess skald med seklets’lagrar kröna!
Försvinner jämte tomtarna. Musiken allt
tydligare; steg af processionen förnimmas. Marschen hör
upp, och sångstämmor taga vid:
Hvem är som ej vår broder minns,
fastän hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valthorn tystnat har,
finns skogens genljud ändock kvar.
Än Floras fåglaskara
skall ömt hans spel förklara.
Än jägarn vid sin snara
skall på sin pipa svara
hur ibland Orfei söner,
af Backus krönt så sköner,
han utan like var.
Den Svenska Pinden inkommer i procession,
två om två, med Gustaf III i spetsen, alla med
kransar och blommor. Strax efter Gustaf III
skyndar Finke Finné fram, poserande, ordnande,
viktig och fjäskande; — ett slags
rättsbetjänts-figur med vinlöfskrans om pannan.
Kommendörerna bära lagerkransar kring hjässan. Efter dem
kärror med konfonium för en pick-nick i det fria.
Kypare ombesörja serveringen af bröderna, sä snart
de parenterat och dragit sig till bakgrunden. Nu
ordnar Finke Finne processionen framför bysten, medan
alla falla in i slutrefrängen af kören:
Han utan like var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
