Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sekular-parentation i ordenskapitlet Den Svenska Pinden hållen öfver Stormästaren Karl Mikaël Bellman på hundrade årsdagen af hans död den 11 februari 1895 af Versmakaregesällen, tillförordnade extra ceremonimästaren och parentatorn Finke Finne. Teckning af G. Lindberg - Parentation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
FINKE FINNE.
Gunnar Wennerberg, med krans:
Den glädje, som ur ungdomskraften har sitt sprang,
skall städse taga form i verser och i sång.
Sen till blott, såsom jag, att ni ej hastigt mister’n!
— En krans till Bellmans byst från Glunten och
Magistern!
Lägger ner den.
Joh. Gabr. Carlén, med en väldig krans:
Det finns ej något blad i Bellmans diktarlager,
som jag ej putsat upp, om jag mig ej bedrager,
ej någon enda knapp uti hans hofhabit,
som ej jag synat ömt med äkta forskarnit.
Hans stora ande har jag här på mina fingrar,
och hvad jag bringat har, en eftervärld ej skingrar,
ty det som kärlek byggt, ej hatet rifver ner,
och själft bigotteri’t nu Bellmans storhet ser.
Lägger sin krans om Bellmansbysten, men den är
för stor och glider ner kring piedestalen.
Gustaf Ljunggren, med krans:
Man bör ej läsa Bellman, han skall sjungas. . .
I en fantastisk tonvärld hän man gungas,
där luften himlens är men folket jordens,
och trollkonstnären tvingar en med ordens
och melodiens välljud än att gråta
och än att le åt lifvets stora gåta.
Anders Fryxell:
En Pindens sekelfest jag ej mig undandrager,
fast jag min tanke har om salig Bellmans lager.
Talang han haft, gunås, och hvarför ej geni,
men sådant pund kan dock långt bättre nyttjadt bli.
Ett snille på en krog bland brännvinsglas och fulla
förlåter icke jag, trots Movitz och trots Ulla.
Jag äger ingen krans för sådan Backi gält,
som tumlade i rus, då hustrun satt och svalt.
Men likafullt: — sin tid besjöng han som ett snille,
det kan jag medge lugnt för friden i vårt gille.
Går.
eichhorn, medlande, urskuldande:
Ja väl — jag vill med fog ett ord likväl tillägga:
han var visst icke den, som ville oss uppegga
till låga lustars ras, till otukt och till rus,
fast mer: de vises vin han skänkte ur sitt krus.
Hans Ulla var visst ej en vidt beryktad slinka,
som hvarje sjömansgast till älskog kunde vinka,
nej. hon var nära nog en riktigt ärbar flicka,
på hvilken en baron med nöje kunde blicka.
Och Backi hjältar, — ja, — de voro visst nog yra
men fingo adelsskap af hans Apollolyra.
Frans Hedberg:
Det finnes ingen sång i hela världen,
som kan förliknas vid den, som är hans;
ett barn utaf sin tid nog mycket är den
men ock ett barn af hvarje tid som fanns.
Och hvad som bäst hans äreminne skrifver
är det, att han är vår, är fosterländsk;
som Béranger var fransk, som Holberg blifver
en äkta dansk, som Shakespere typen gifver
utaf en engelsman, är Bellman äkta svensk.
F. Sander:
Din glada visdom, ditt förnöjda val
var en till randen bräddad vinpokal.
I pärleskummet brötos ljusets strålar,
det ljus, som skönt förgängligheten målar.
Sin krycka glömde fattigdomen då,
när dansen började i hvirflar gå,
du log och sjöng, när allting syntes galet:
Se människan! — se gudaidealet!
Ren Ulla Vinblad hvilar på en bädd,
hvars täcke ingen dödlig får beröra;
i ett odödligt löjes skimmer klädd
hon slumrat in, — och hvem vill henne störa?
Sitt på din kungastol med lutan säll
och sjung uti den vackra, ljumma kväll!
Hvart moln, som skuggar pannan under dagen,
må fläktas bort af löjet och behagen !
Carl Snoilsky, med krans:
I juni den ljusaste natten
försvunnit från nordiska land,
från vikarnes rodnande vatten
och Djurgårdens leende strand. —
Där hade i båten sitt möte
de älskande lyckliga tu;
på böljornas vaggande sköte
två hjärtan uppblomstrade nu. —
Då — plötsligt därborta från stranden
ett strängaspel nejden förnam;
vid lekande knäppning med handen
hur lätt melodien sprang fram!
En stämma ur ekarnes susning
snart härligt i toner sjöng ut
naturens och kärlekens tjusning
i blomningens korta minut.
I vassen, den bugande, hörde
de tvenne med klappande bröst
den visa sefirerna förde
dit ner med Karl Mikaels röst. —
Förrn böljan mot stranden vardt bruten,
han band den i toner och ord
och fäste tör sekler minuten:
— en vårdröm om lycka i Nord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
