Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
OSCAR LEVERTIN.
litet fördjupad personlighet. Lef i åratal
rum om rum och sida om sida med en
vän, och du skall aldrig upphöra att
känna, att ej sällan inför hans ord känna
den öfverraskade och oroliga rysning,
som man erfar inför ett kallt vinddrag
från ett okändt luftstreck. Träd i den
närmaste gemenskap med en människa,
som gifves, kärlekens, och du skall
ändock ständigt bak den pupill, som
afspeglar dig, ana en själ, som du blott
glimtvis förstår, en själ, hvilken i själfva
sin uppehållelsedrift tycks äga en
hemlighetsfull själf begränsning, ett dunkelt
och omedvetet motstånd äfven mot
älskaren, som innerligast vill sluta den
till sitt hjärta. Om detta gäller dem,
som man råkar i gathörnen och sitter
till bords med, hvardagsmänniskorna, hur
mycket sannare är det ej i fråga om
genierna, om de stora och sällsynta andar,
hos hvilka hela släktleds känslo- och
er-farenhetslif smält samman, kommit i
kokning och sprängt sig fram i diktens och
konstens vulkaniska utbrott. Tänk på
Shakespere! Sedan mer än ett sekel
hafva generationer af kritici och
kommentatorer — och ibland dem hur många
skarpsinniga lärda, hur många finkänsliga
poeter — med outtröttlig hänförelse
sysselsatt sig med att belysa den störste
dramatikerns lif och verk. Noggrant
som på ett topografiskt kartblad äro hvarje
drag i hans arbeten, hvarje den minsta
ort i hans diktarrike, utmärkta och
bestämda, och ändock — hvad vet man om
den store obekante, hvilkens skaldekonst
som ett tusenfaldigt facetteradt prisma
afspeglat det mänskliga spektrets hela
färgskala? Nilens källor äro långt
mindre okända och gåtfulla än de, ur hvilka
flutit Hamlets ynglingagrubbel, Antonii
trettioåra njutningsvemod, Timons
man-domsmisantropi och Prosperos åldrade,
höstklara resignation.
Snillen äro oändliga storheter, och på
deras pannor stå samma ord som på den
purpur- och skarlakanklädda kvinnans i
Johannis uppenbarelse: namnet Hemlighet.
Och ändock fortfar kritiken
(litteraturhistorien) att fullfölja sitt värf, att göra
det omöjliga, att just söka uppmäta dessa
oändliga storheter. Och den gör rätt
däri, ty liksom alla högre vetenskaper
har den just de oändliga storheterna till
ämne. Liksom matematiken vill den
studera deras väsen och fastställa deras
lagar, och det hypotetiska, som vidlåder
den, är blott en tjusning till för dess
utöfvare. Ständigt skall kritiken med nya
och förbättrade metoder, med nya
synpunkter, med hjälpmedel från de olika
vetenskaper, som ömsom behärska
tiderna — de exakta och de historiska —
återvända till studiet af genierna, af de
oändliga storheterna, ej blott därför, att
de äro det mest tjusande och oåtkomliga
i det tjusande och oåtkomliga, som
bildar tillvaron, men därför att de intressera,
som instrument, på hvilka mänskligheten
kan afläsa de högsta gradtalen af sin
intelligens. och sin känsla. Världsskalder
som Dante, Moliére och Goethe skola
evigt betraktas och skärskådas på nytt
och evigt på nytt berika och förklara
den mänskliga själsläran, och inom
nationallitteraturen skola nationalskalderna på
samma sätt ständigt ånyo studeras, i det
ständiga behof ett folk erfar att äga en
budget öfver sin andliga status, att få
ett öfverslag öfver och en ledning för sin
själsliga förmåga. Hvar släkt, som växer
upp i vårt fosterland, har så ett behof att
studera och uttala sin mening om
Bellman och Tegnér. De vilja förstå dem
för att förstå sin uppgift och sig själfva,
och af olikheten i uppfattningen af
nationalskalder som dessa framgår kanske
bäst generationernas olikhet sins emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
