Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
OSCAR LEVERTIN.
Saken är den, att Bellman minst af
allt var en kritiskt och förståndsmässigt
anlagd natur. Han hade
njutningsmänniskans och drömmarens dubbla
indifferens, som omedvetet betraktar alla
metafysiska och sociala frågor som
mystifikationer för pedanterne och de
öfver-kloka, och han har utvecklat ett genialt
mästerskap i att ställa på hufvudet de
former, i hvilka samhällslif, vetenskap
och i allmänhet allvarliga frågor röra
sig, utan att därmed vilja åt dem själfva,
blott i en instinktlik känsla af, att det
skulle gå honom lika galet, om han
befattade sig med dessa ting, som
Mollberg, när han på Rostock kom in på
Polens affärer. Om frihetstiden räckt hela
hans lefnad, hvad hade det i grunden
gjort honom, annat än att han låtit bli
att författa en mängd tråkiga orationer
öfver 1772 års välsignelser?
Vin och flickor och Fredmans stråka
— det var hans filosofi, rusets och sångens
filosofi, den enda i hvilken han var
preses, och hvad kommo honom så alla nya
och gamla teser vid?
Njutningsmänniskor och drömmare,
för hvilka minuten och stämningen äro
allt, äro af naturen konservativa, ej blott
fallna för att låta udda vara jämt, nej
rent af poetiskt fästa vid allt, som det
kritiska förnuftet ogillar, fästa vid det
skrockfulla, det vidskepliga, det underbara i fråga
om känsla, det barocka, gammaldags
utstyrda och vridna i fråga om former och
sedvänjor. Allt det där gör lifvet
pittoreskt. Det kryddar och det förbittrar,
det eggar till att söka harmoni — låt
det nu vara i bägaren eller i musik.
Så var han ensam af alla sitt
tidehvarfs män totalt oberörd af
upplysningstidens förståndskritik. Det finns en
sällskapslek från 1’ancien régimes slut, som
ej illa gifver bilden af hela dess
litteratur. Det är ule parfilagen. Man roade
sig i salongerna med att repa upp guld-
galoner och fransar till fina guldtrådar.
Det är också denna litteraturs
älsklingsförnöjelse. Halft på lek repade den
sönder guldet på prästernas mässhakar,
mo-markernas kröningsskrudar, guldet på
alla kyrkans och statens officiösa dräkter
— med hvilket resultat, det är bekant.
Både Kellgren och Thorild voro hemma
hos oss med om den leken — Bellman
föll det ej in att vilja plocka sönder den
vackra grannlåten. Han lekte med
epåletter och galoner, som ett barn med de
faderns prydnader, för hvilka det innerst
hyser en djup och fantasifull vördnad.
Ej ett stänk af 1700-tals-tankens starka
och upplösande syror fanns i hans
barnafromma, för all reflexion förstummade
själ.
I samband med denna synpunkt står
en fråga, utomordentligt lärorik att
undersöka — frågan om Bellmans religiösa
ställning. Det är knappast nödvändigt att
påminna om, att hela den europeiska
kulturen från 1740-talet mer och mer
behärskades af en antikyrklig,
antidogma-tisk, ja fritänkersk riktning — vare sig
denna yttrade sig som Voltaires, Fredrik
II:s och Gustaf III:s kyliga deism, som
modern utvecklings- och förvandlingslära
hos samtidens mest idé- och genirika
personlighet, Diderot, eller som den tomma
och grunda materialismen hos trossen
bland encyclopedismens legotrupper. Inom
den protestantiska kyrkan — som det
här gäller — hade allt sedan teologernas
första kompromisser med den wolfska
åskådningen rationalismen uppstått som
en allt tydligare parallelrörelse till
lekmännens religions-kritiska
destilleringsför-sök. I Sverige gjorde sig snart samma
tänkesätt gällande — trots den
gammalsvenska fromheten hos en Tessin eller en
Linné — särskildt i fantasimänniskornas
lättrörda hufvud. Dalin bär inom sig ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
