Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
OSCAR LEVERTIN.
nom. Fast med stilladt flöde rann den
visserligen i en afsides, men därför dock
ej glömd trakt af hans själ, och äfven
midt i sin mandoms mognad erfor han
ej sällan behofvet att tolka dess klang,
som han tolkat allt i sitt inres, i det
sångens tungomål, som nu en gång var hans.
Så skref han de nya gudliga tankar,
som äro kända under namn af Zions
Högtid (utgifna 1780—87), utan att
kanske själf märka, att han förändrats sedan
de unga dagarna:
Ransaka dig, min själ, upptänd din låga sakta,
sök Gud uti din bön, lär rält hans nåd betrakta,
heter det åter här med trosvisst hopp, att
»nådebordet stod dukadt» äfven för den
vilsegångne gästen, och denne märker ej
själf, att han väl länge suttit mellan
Fredman och Ulla. Det bör ej vara
uppbyggligt för en troende att läsa följande
prof på allts fåfänglighet:
Än en gång låt ögat blicka
på en skönhets öppna barm;
bäst den andas, hög och varm,
börjar den sig undansticka
platt och skrynklig, kall och bar.
Bellmans andliga dikter kunna blott
undantagsvis — som den gudomliga öfver
andra söndagen i advent, hvilkens rop
till väktaren kanske Tegnér ihågkommit
i Mjältsjukan — tilldelas någon hög
rang. De äro älskvärdt genreaktiga i
framställningen med ett barnsligt
försjunkande i känslan, som är rörande, men
de sakna bredd och styrka, och två till
lif och själsläggning befryndade, ehuru
eljes mindre rikt begåfvade naturer som
Lucidor och Lidner hafva båda på detta
fält nått högre, föregångaren genom den
mörka, uppskakande timbren i sin bön
af ruelse och själaångest, den samtida
genom sin hymntons ljusa och sublima
flykt. Dock, det litterära värde Bellmans
andliga diktning kan äga är vida
under-ordnadt i jämförelse med dess psykolo-
giska intresse. Helt visst, allt det, som
. gjort Bellmans namn oförgätligt, har, som
hvar man vet, ett rent motsatt drag, och
i sina mest dityrambiska och geniala
ögonblick känner han också, som jag
skall visa, detta, men blott orgien är
öfver, är han åter den barnafromme
Bellman, med klockklangen från Maria
kyrktorn i sitt hjärta. Aldrig har det
fallit honom in, hur lifsnjutningen än
behärskat hans tillvaro, att skapa sig en
epikureisk filosofi, som så många andra
af 1700-talets njutningsskalder, hvilka läst
och begrundat sin Anakreon och sin
Lu-cretius, och än mindre att som Parny låta
köttet utmana, trotsa och häda. Nej,
Bellman är hela lifvet barnet, som
syndar på nåden, med en naiv och rörande
tillförsikt till att man ej skall räkna så
noga med en så from och hjärtegod slarfver
som han. Utan det religiösa draget skulle
hans typ vara kall och obehaglig och
hans figurer svårfördragliga. Nu vet man,
att hur galet det hela ter sig, kommer
Petrus att småleende föra handen till
nyckelknippan, när Fredman och hans följe en
gång komma och knacka på.
Den pietistiskt färgade religiositet
Bellman fått i blodet, som fyllt hans
barndom och ungdom, har gjort honom till
den lättrörda, känsliga natur, som han
är, har gifvit honom den darrande
mottaglighet, som är hans skaldskaps källa.
Och äfven där det kristliga draget är
alldeles borta, känns det som en
osynlig komplementsfärg, som minnet af en
bortgången kan kännas i de rum, där
han lefvat. Detta fenomen är för öfrigt
ej enastående — 1600- och 1700-talets
stora religiösa rörelser hafva
litteraturhistoriskt sedt kanske sin största
betydelse som känslans första uppfostrare. De
hafva plöjt, där Rousseau skulle så — och
många moderna känslor hafva grott ur
af dem förberedd jordmån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
