Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
OSCAR LEVERTIN.
bellmansk fläkt i sina litanior öfver
kro-gar och vin, med ett tygellöst öfverdåd
i rimflätning och i form. Med sin vän
Faret, kärt rim på »cabaret», går han
från krog till krog, och som Fredman
kallar han samman alla dessa original,
som höra till den heliga buteljens
brödraskap.
Med Ludvig XIV:s tid skjutes hela
denna riktning åt sidan, hvilken hvarken
genom sin folkliga form eller sitt
njut-ningslystna och ogudliga innehåll passade
ihop med det stora århundradets
förnäma och stilstränga smak. Men den
dog icke; genom en följd af visor med
samma galliska, oppositionela humör
lefde den kvar, firade sina fester och
sina orgier af vin och lättfärdig sång
i de aflägsna rummen af Ludvig XIV:s
stora praktbyggnad, och i dem
fostrades vid klang af glas och gäckande
refränger regentskapets och rococons
ande. Detta tidehvarfs nöjesgudinna La
Folie med silverbjällrorna på sin skallra
har ännu kvar i minnet de gamla
dryckesbrödernas allra mest vågade
kupletter, och från 1600-talets backiska och
frivola poesi går en länk till Le Temple,
Tempelherrarnes palats, där kring
prinsarne af Vendome — äkta ättlingar af
Henrik IV och Gabrielle — samlades
rococons vildaste nöjeskrets, hvilkens
epi-kureiska filosofi dess poetiske president
abbé Chaulieu uttryckt i de glattaste vers,
den krets, där den unge Arouet gjorde
sina första lärospån. Det gamla
ordstäf-vet, att allt i Frankrike slutas med visor,
gäller framför allt 1700-talets första hälft.
I tusen former, som bordvisa,
dryckes-visa, politisk och erotisk sång, behandlade
dessa allt som hände, dränkande det sista
nederlaget mot Fredrik II och den sista
skandalen med samma lustiga omkväden,
samma parodiska alleluia, och samma
galna »lon lon la de rirette», »lon lon la
de riri». Och sångarne äro legio. Det är
abbéer, som de L’Attaignant, som hade
Petrus till skyddshelgon, därför att
tuppen bredvid honom är en kapun, som
genast kan stickas på spettet, och
nyckelknippan vid hans sida är nycklarne
till — vinkällarn. Han sjunger om
Backus, om Cupido, om Fyllis och Iris
och dess emellan någon andlig sång öfver
Kristi uppståndelse på melodien Pres de
la jeune Thèmire. Det är abbé de
Gré-court, den själfsvåldigaste af prästerlige
skämtare, drifvande en lek med
fikona-löf ännu dristigare än La Fontaines, med
samma hufvuddilemma i sitt lif som Sankte
Fredman:
Düis-je-aimer, dois-je-boire?
Irai-je à ma Nanon?
Irai-je à mon flacon?
Det är de »sista gallierna» Collé och
Piron, båda laddade med lustiga kupletter
och infall som elektricitetsmaskiner med
elektricitet, stiftande med kolleger och
fränder »le Caveau», denna 1700-talets
berömda litterära dryckesklubb, där
chansonen ständigt satt till bords med
gästerna och skrattade och galnades i kapp
med dem. Kring denna krets samlade
sig en mängd visdiktare, alla i stånd att
»mellan vinet och tobaken» improvisera
sin visa. Framhäfvas bland dessa bör
särskildt J. J. Vadè — på grund af
det folkliga draget i sina sånger. Hos
honom lefver all parisgatans munterhet
upp igen, och hans Backus är icke den
vanliga rococons — Anakreons unga
vingud, med skalkaktig elegans ännu in i
yran, utan samma Jordaenska typ, som
Bellman dyrkar — den pussiga och
pla-kata gubben, grenslande öfver tunnan,
Bacchus sur un cruchon,
A califourchon,
Dans un grand torchon
Portoit un cochon, o. s. v.
Vadé har också (från Scarron) det
samma parodiska draget som Bellman.
Han talar om monsieur Phébus, mamzel^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
