Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER TILL EN BELLMANSKARAKTER1ST1 K.
83
Sådan är Bellmans ställning till den
litteratur och konst, af hvilka han utan
fråga rönt mest inverkan. Men har den
vittra epikureismen i något annat land
berört honom? Man kan därpå med
tämligen stor säkerhet gifva ett nekande svar.
Den litteratur, som man här närmast kunde
tänka på — den tyska anakreontiken,
sådan den just under Bellmans barndom och
uppväxt florerade i de tyska staterna —
var ett rent litterärt mod, »att dikta efter
Anakreon, utan rim, skämtsamt och
förälskadt». Aldrig har Heines kvicka ord
om dem, som offentligen predika vin
men i hemlighet dricka vatten, passat
bättre på någon diktarskola än på denna
krets af nyktra och hedervärda tyska
skol-och ämbetsmän, som bekransade sig med
rosor och vinlöf. Ibland kryper också det
borgerliga filisterdraget fram i deras egna
dikter. Uz, en af riktningens banérförare,
erkänner så:
Kann ich mit Klugen mich erfreuen,
So schmeckt auch Wasser ungemein.
Af dylika beskedliga anakreontici har
den, som blifver sjuk af svagdricka,
ingenting lärt. Inom den italienska
litteraturen finnes däremot ett enstaka
beryktadt poem, på hvars likhet i stämning
och form med Bellmans diktning min vän
doc. Key fäst min uppmärksamhet. Det
är en stor dityramb Backus i Toscana
af den på 1600-talet lefvande poeten och
naturvetenskapsmannen Francesco Redi.
Med en dityramb-ton ej sällan erinrande
om Fredmans i sin yrande, vilda
lustighet, skildrar det, hur Backus, åtföljd af
sin älskade Ariadne, tågar genom
Toscana och pröfvar dess vinsorter. Till
och med den, som ej förstår italienska,
skall känna den egendomliga analogien (att
det varit någon litterär beröring emellan
den gamle medlemmen af Academia della
Crusca och Bellman är ju mycket
osannolikt, ehuruväl Karl Mikael kunde
italienska) af de få rader jag citerar som af-
slutning på denna skiss af Bellmans
ställning till andra länders vitterhet. Det
gäller t. ex. följande uppräkning af Backi
instrument, dryckeskärilen:
Quelle tazze spase e piane
Son da genti poco sane
Caraffini
Buffoncini,
Zampilletti e borbottini,
Son trastulli da bambi ni.
Eller följande öfver en sjöfärd till
Brindisi:
Oh bell’ andare
Per barca in mare
Verso la sera,
Di Primavera.
Ariannuccia, vaguccia, belluccia,
Cantami un poco, e ricantami tu
Sulla Mandola la cuccurucii,
La cuccurucu,
La cuccurucu,
Sulla Mandola la cuccurucu, o. s. v.
Bellmans stora period, hans egentliga
litterära blomningstid, infaller under
frihetstidens sista och den gustavianska
tidens första decennier. Vill man fixera
mera bestämda år, kan man förlägga den
till skiftet 1765—79, från skaldens
tjugufemte år till utgången af hans trettital.
Olyckligtvis är kronologien för Bellmans
arbeten ännu ganska osäker, men under
detta skede äro säkert alla Epistlarne
och Ordenskapitlen och en stor del af
Fredmans Sånger och de under titeln
Fredmans Testamente hopförda smärre
dikterna skrifna. Men äfven inom denna
tidsgräns torde den första hälften utan
fråga vara den, under hvilken både det
yppersta och det mesta (alla Epistlarne
voro färdiga senast 1773) af dessa verk
tillkommit. Bellman vore icke en äkta
svensk lyriker, om ej hans alstring
fallit samman med ungdomen, med den
första mandomens öfverfyllnad af blod
och känsla. Edv. Bäckströms vackra och
vemodiga ord om de svenska syrenerna:
De blomma hastigt och de vissna länge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
