Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.
75
Den Bellman, hvilkens skaldskap är
odödligt, är således den unge
extraordi-narien i diverse sällan besökta verk,
sektern från 1763—75, som så många andra
sina gelikar flott kavaljer i röd kappa
och sammetsväst, piruetterande på
Lo-renzbergs och Träskets assembléer med
briljanten på skon, trots det att
morgon-blunclen ej sällan obehagligt stores af
så ogrannlaga besök som herrar
Sidenströms och Blombergs. Om detta
sorglösa, glada lättsinne alltid kan kallas
svenskt och stockholmskt, var det mer
än någonsin fallet just under detta
tidsskifte. Under frihetstidens sista
decennier infaller den svenska rococons
stämning af »före syndafloden».
Politiken har blifvit en formlig St. Veits-dans,
ryckande hela landet in i sitt tummel och
sin korruption. Finansförhållandena kunna
ej kallas mer spännande och svindelaktiga
under kriserna med Law. Allting dansande,
det hela var ett stort hasardspel, i hvilket
man, yr i hufvudet af nöjesfeber och
världsförakt, ropade sitt vilda: »va la banque!»
Detta njutningsrus, som efter revolutionen
1772 förbyttes till en mer lugn stämning at
patriotiska segerförhoppningar och
nöjes-kärt välstånd, har just den man gifvit
evighetens apoteosering, som Claes
Ekeblad, Johan Gabriel Oxenstjerna och
andra träffat öfverallt i de sällskapsordnar
och gillen, i hvilka Stockholms
medelklass roade sig, och som de skildrat halft
som ett snille och halft som ett
muntrationsråd, med en underbar konst att gifva
improvisationens poetiska uttryck åt det
flyktiga nuets jubel, åt det svall af lifslustigt
vemod, som brusar genom ett ungt lag.
Låtom oss då ett ögonblick stanna vid
Bellmans mästerverk, Epistlarne och de
Backiska Ordenskapitlen. Hvad är det i
dem, som framför allt slår oss och som
skiljer dem från den massa af svensk lyrik,
som från samtiden finnes om vin och
könet? Först och främst deras universali-
tet — jag menar därmed Bellmans
egendomliga behof att skapa en hel värld för
sig, en hel komisk afspegling af den stora,
med återkommande typer och figurer, och
så låta alla dessa lyriska dikter,
ögonblickets inspirationer, få ett intimt band
af samhörighet, och därigenom erhålla
en djupare betydenhet. Tydligast ter sig
detta sträfvande som sagdt i Epistlarna
och Ordenskapitlen, men äfven
strödik-terna i Fredmans Sånger och Testamente
hafva samma tendens. De bibliska
parodierna och alla de otaliga fantasierna om
Backus’ äfventyr, ämbete, förvandlingar,
passion och död bilda två cykler, den
Bellmanska världens karrikerade
gudaläror, kristlig och hednisk mytologi, sedd
i vinets gyllenrosiga färgbrytningar mot
krogdankarne på en svensk dryckesklubb.
— Jag vet ej, om det är något specifikt
svenskt i detta cykliska, episkt-lyriska
diktsätt. Det finns i Frithiofs saga och i
Fänrik Ståls sägner på olika vis, men störst
är detta universela drag hos den mest
nyckfulle af alla våra stora skalder — den
lika taggiga som doftande
törnrose-världens skapare, Almqvist, och Richard
Furumo heter nyromantikens Fredman.
Men hvad som är säkert är att detta grepp
med en enda stor ram och återkommande
gestalter, så föga underligt för oss, som
lefva i Balzacs, Dickens’ och Zolas
århundrade, på 1700-talet var förvånande
genialt och nytt. Ingenting vore för den
svenske litteraturhistorikern intressantare
än att kunna följa, hur denna idé
uppstod hos Bellman. Den finns ingenstädes
på det viset i den samtida vitterheten,
ty arrangemanget med de återkommande
figurerna i de moraliserande tidskrifterna
— Argus har starkt influerat på
författaren till »Hvad behagas?» — och i
komedien är dock något helt annorlunda.
Men detta sätt att låta sins emellan
fria lyriska dikter hopsmälta till en
enhetlig organism är Bellmans eget mäster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
